Domen mot Engström kan bli extremt ovanlig

33-årige Theodor Engström har en lång historia av psykisk ohälsa bakom sig och hans besvikelse mot psykiatrin var, enligt honom själv, en av faktorerna som låg bakom attacken i Visby den 6 juli i år.

Motsägelsefullt nog var det psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren, en av de människor som stridit allra ihärdigast för att förbättra vården för sådana som Engström, som han dödade i det som åklagaren betecknar som ett terroristbrott.

En rättspsykiatrisk utredning som gjorts av 33-åringen har visat att han såväl vid brottet som undersökningstillfället hade en allvarlig psykisk störning. Rättsmedicinalverkets bedömning är att det finns medicinska förutsättningar för rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning, i stället för fängelse.

Åklagare Henrik Olin beslutade ändå att yrka på livstids fängelse för Theodor Engström. Sedan 2008 går det nämligen att dömas till det, trots en allvarlig psykisk störning.

– Det finns en huvudregel att har man en allvarlig psykisk störning så ska man dömas till vård. Men sedan finns det undantag om det föreligger synnerliga skäl. Det är just den typen av fall där det är ett mycket allvarligt brott och där personen kanske har ett begränsat behov av vård, säger Tova Bennet, forskare i straffrätt inriktad på frågor om brott och psykisk sjukdom.

Men undantaget har också ett undantag, nämligen om personen har saknat förmåga att förstå eller kontrollera sitt handlande.

– Då tänker man sig från lagstiftarens håll att en person som saknat de förmågorna ska oavsett vad inte sitta i fängelse. Här handlar det inte om vårdbehovet utan om ansvarsförmågan. Det är en fråga som aktualiseras i det här fallet, säger Tova Bennet.

Det är mycket ovanligt att domstolar går emot RMV:s bedömningar och beslutar om fängelse i stället för vård. Det rör sig om en handfull fall sedan det absoluta fängelseförbudet avskaffades, enligt Marianne Kristiansson, överläkare vid myndigheten.

– Det är väldigt allvarliga brott i speciella kontexter där man gått ifrån den bedömningen. Domstolarna har inte ifrågasatt RMV:s bedömning men de har gjort en annan totalanalys och kommit fram till att det finns synnerliga skäl att dömas till livstid, säger Kristiansson.

En del av de fall där den rättspsykiatriska bedömningen frångåtts har även de handlat om uppmärksammade brott, enligt Tova Bennet. En fråga som kan uppstå är om detta påverkat domstolarna.

– Det är en svår fråga. Domstolarna är oberoende och ska tillämpa lagen lika för alla. Samtidigt är det tydligt att det är mycket känslor involverade i den här typen av fall, många berörs och upprörs och det är svårt att tänka sig att det inte har någon betydelse för den rättsliga bedömningen, säger hon, men konstaterar samtidigt:

– Det som spelar in är att de fall som uppmärksammas handlar om allvarliga brott, och där finns också det här höga straffvärdet som motiverar att man kan tillämpa undantagsregeln.

Åklagare Henrik Olin tog i sin plädering också upp det faktum att Engström tidigare skrivit i en anteckningsbok om att han skulle sikta på rättspsykiatrisk vård om han åkte dit för ett brott.

Det förekommer att personer försöker förvärra sina symptom vid en rättspsykiatrisk utredning och man kan enligt Marianne Kristiansson inte utesluta att någon lyckas vilseleda undersökningsteamet.

– Men utifrån min erfarenhet så är det extremt ovanligt. Men visst kan det förekomma, konstaterar hon.

Tova Bennet har i sin forskning stött på flera fall där människor velat ha rättspsykiatrisk vård.

– Men det är inte för att de tror att de ska komma lindrigare undan, utan för att det är personer som mått väldigt psykiskt dåligt och inte tycker att de fått den hjälp de vill ha, och då begår de brott för att få rättspsykiatrisk vård.

Hon poängterar att rättspsykiatrisk vård inte är mildare än fängelse. Det är svårt att komma ur den när man väl hamnat där, särskilt då den oftast är villkorad med särskild utskrivningsprövning. Vistelsen kan många gånger överstiga livstidsstraffet.

– Så den här idén om att man skulle slippa undan straff stämmer helt enkelt inte. Det är kanske snarare tvärt om, att det svenska rättssystemets modell leder till att psykiskt sjuka straffas hårdare.