"Det är svårt att vara hemma"

Ulf Gilford pratar fort och strukturerat. Han bläddrar i en stor hög med utskrifter av skickade mail under resan och visar ohyggliga bilder på leprasjuka och förruttnade kroppar.

- Arbetet i slummen har varit det mest givande jag har gjort, men det finns händelser och ögonblick som jag aldrig önskar någon att få uppleva, säger han. Som när en flicka i slummen frågade mig: - Tror du att det finns kärlek i världen när jag blir stor? Hennes ögon var kalla.

Kunde ha hjälpt fler

Hem till Karlskrona kom han för en månad sen.

- Det är svårt att vara här hemma, säger han. Hjulen snurrar lika fort i Indien just i den här stunden som vi pratar. Människor ligger utslagna och dör. Men när jag var där fick jag lära mig att acceptera att känna mig otillräcklig. Det fanns alltid många flera som vi kunde ha hjälpt.

I mars i år åkte han tillbaka till sin födelsestad Bangalore i södra Indien. Han ville hjälpa nunnorna på klostret St. Michael´s home som tillhör klosterordern Good Shepherad Sisters. Det var där han föddes för 30 år sedan innan han flyttades till sina adoptivföräldrar i Rödeby.

Men snart gick ryktet att han befann sig i Indien och han fick inbjudningar från olika kloster inom Good Shepherad Sisters. I sex månader reste han sedan runt i Indien och Sri Lanka och arbetade i slumområdena i Bombay, Calcutta, Madras, Delhi och många andra städer.

Plockade upp utslagna

I slutet av vistelsen arbetade han för en hjälporganisation i Bangalore, Home of Hope och var i två veckor ute på gatorna och plockade upp svårt sjuka och utslagna människor. Han och en kollega åkte ut med jeepen på morgonen vid niotiden. När de stötte på någon uteliggare eller sjuk person så tog de med honom eller henne till centret. Tvättade dem, gav mat och vård. Sedan överlämnade de ansvaret på människor som tidigare hade blivit hjälpta och som nu bodde på centret. Därefter åkte de ut på fältet igen. Och så höll de på till sen kväll.

Han tog hand om många leprasjuka människor. Blodcirkulationen har då slutat att fungera i någon del av kroppen och den delen förruttnar. Kroppen faller sönder.

Han såg flera amputationer av fötter och ben. På en tur hittade de en liten fyraårig pojke som låg nedanför en soptipp. Han var medvetslös och saknade fötter. Runt soptippen strövade hundar. Ulf och mannen från Home of Hope misstänkte att hundarna hade gnagt på pojkens fötter.

- Jag har sett människor som tvingas leva som djur. Det är inget mänskligt i det. Men jag märkte själv hur snabbt jag vande mig vid eländet och misären. Man är mitt i det men man tar inte åt sig.

Levande fackla

En av de starkaste upplevelserna fick han på en abortklinik i Nagpur som ligger mitt i landet. Eftersom abort är olagligt i vissa kulturer i Indien försöker många gravida unga kvinnor utföra egna aborter genom att injicera tung narkotika. Abortklinikerna utför själva inga aborter men tar hand om dessa kvinnor. När kvinnorna kommer till kliniken är fostren så illa skadade att de får plockas ut i bitar.

- Jag kan känna ett hat och en rädsla för mänskligheten och vårt släkte. Hur kan det vara så att kvinnorna tvingas göra så här för att undvika att vanära sin familj.

- Jag är så fruktansvärt tacksam över att min mor tog beslutet att föda fram mig, fortsätter han.

Vi tittar på bilderna och Ulf tystnar.

Ville han hitta sin biologiska mamma?, undrar jag.

- Jag skulle aldrig försöka hitta henne. Det vore för farligt för henne, säger han. Jag har själv sett en kvinna som har råkat ut för den traditionella så kallade köksolyckan. Hon kom springade som en levande fackla.

Det var en natt när han sov i slummen i Bombay. Plötsligt väcktes han av ljudet av upprörda rop. Han tittade upp och från sidan såg han en kvinna komma springade.

- Hon brann på halva sidan av kroppen. Hon skrek inte. Hon bara sprang.

Vad som hände med henne vet han inte. Han kunde inte hjälpa till.

- Kulturlagarna är så starka. Hon hade antagligen blivit anklagad för att ha vänsterprasslat eller inte ha behagat sin man tillräckligt mycket. Troligtvis har hennes svärföräldrar sagt åt henne att tända på sig själv för annars skulle hon ha vanärat hela familjen och släkten. Om vi hade lagt oss i så hade det varit med fara för våra egna liv.

Ulf har svårt att berätta om vad han har sett. Han har inte riktigt hunnit bearbeta minnena.

- Det har varit så mycket som jag har varit tvungen att svälja ner för att kunna fortsätta arbeta.

Han har lärt sig saker om livet. Och han vet i dag hur det känns att bära en undernärd människa som bara är skinn och ben. Inte mer.

- Man säger ofta att vi föds med samma förutsättningar. Men det kan jag säga att det gör vi inte.