De överlevde den hemska aprilstormen

I början på 50-talet hade de blekingska fiskefartygen börjat gå söderut över Östersjön i sin ambition att fånga den lax som inbringade riktigt höga inkomster.

De lukrativa inkomsterna kunde bärgas tack vare att den polska fiskeflottan fortfarande tio år efter krigsslutet saknade tillräckligt modern utrustning.

Curt Nilsson var besättningsman på Fortuna, som 1954 hade varit iväg 14 dagar på laxfiske.

-Priserna var betydligt högre än i dag. Vi kunde få 15 kronor kilot för 1:ans lax och sen sjönk priserna med två kronor för 2:ans lax och med ytterligare två kronor för 3:ans lax.

Långresorna ner till den polska kusten företogs i fiskefartyg som endast var ämnade för kustnära fiske.

I motsats till västkustens fartyg var Blekinges fiskefartyg betydligt mindre. Curt Nilsson och hans fiskekamrater på Fortuna färdades i en relativt stor båt som mätte 37 fot och som var byggd så sent som 1952 på Väggavarvet i Karlshamn.

-I motsats till vår kravellbyggda båt var många av de övriga fartygen i fiskeflottan klinkerbyggda och mätte endast 23 fot. Fortuna kunde stå emot dåligt väder betydligt bättre än många av de andra fartygen som då fanns i östra skärgården.

Vågen av Svanhalla med skepparen Erik Pettersson samt besättningsmännen Olof Johansson och Edvin Olsson var det fartyg som lockades ut allra först av de ljumma vårvindarna den 12 april, ett par dagar före många av de andra fartygen som skulle stäva söderut mot de laxrika vattnen utanför den polska kusten.

Curt Nilsson och hans två kamrater på Fortuna, skepparen Nils Nilsson och Albert Andersson, ingick i en fiskeflotta med de två andra Ungskärsbåtarna Emanuel med fyra man, Östern med tre man samt Diana från Inlängan med tre mans besättning. Det var endast den sistnämnda båten som var utrustad med radiosändare. Övriga båtar hade enbart radioutrustning med sändare.

-Att vi bara klarade oss så bra som vi gjorde när vi bara kunde förlita oss på vår kompass.

Kamratskap var något som kännetecknade dem som förtjänade sitt levebröd på sjön. I Emanuels besättning fanns både 20-årige Göte Ungfors och 25-årige Carl Pålsson, som den då 23-årige Curt Nilsson hade haft som goda kamrater under hela sin uppväxt på Ungskär.

De övriga besättningsmännen på Emanuel av Ungskär var skepparen John Pålsson och Göte Ungfors pappa Petter August Ungfors. Innan deras söner hade börjat på sina pappors båt hade Fortunas besättningsman Albert Andersson tjänstgjort på Emanuel.

Minnena av de fasansfulla stormdygnen som släckte sju människoliv och som lämnade många nära och kära i stor sorg gör sig påminda. Den pensionerade före detta fiskaren rörs till tårar när han åter drar sig till minnes den värsta storm han fick uppleva under sina tio år som yrkesfiskare.

-Snöstormen kom över oss helt utan förvarning! Molnen kom allt närmare vattenytan. Vi tyckte att vi nära på kunde ta på dem.

Fiskeflottan från östra Blekinge över- raskades av stormen när den bröt ut med full kraft framåt kvällen söndagen den 24 april.

Fartygen hade lämnat den polska hamnen på Helahalvön norr om Gdansk bakom sig och börjat sätta ut garn. Den svenska väderleksrapporten talade om avtagande vind. Manskapen valde därför att fortsätta sätta ut ännu fler hampgarn. De danska fartygen lyssnade på samma rapporter och valde också att stanna kvar i området. I efterhand har det framkommit att de tyska fiskefartygen hade förlitat sig på betydligt noggrannare väderleksrapporter, vilket förklarade att de valde att återvända och söka skydd i en polsk hamn.

-Så sent som på söndagseftermiddagen pratade vi med Emanuel. Vinden avtog inte som det var sagt. Den bara tilltog.

De fartyg som närmast mirakulöst ändå nådde sina svenska hemmahamnar den 29 april kunde rapportera att de vid 17-tiden den 24 hade haft den sista kontakten med Emanuels besättning. Då hade besättningen meddelat att de hade fångat 30-talet laxar under 2-3 nätters fiske.

Sjöräddningen larmades först den 27 april. Flygspaning planerades från den 28:e. I väntan på att dimman och regnbyarna skulle upphöra fick den uppskjutas i flera dagar.

Skepparen Arvid Jonasson uttalade sig för BLT den 29 april 1955 när han lade till med sin båt Diana i Saltö fiskhamn. Han poängterade att han aldrig varit med om värre brottsjöar som utan uppehåll slog över båtens däck. Han befarade att Emanuel gått under med fyra man. Inga vrakdelar kunde hittas efter Emanuel.

Även Svanhalla befarades ha gått till botten med sina mannar. Det 35 fot långa fartyget hade Erik Pettersson köpt så sent som på hösten 1954. Efter stormen hittades 20-talet garn som överfördes till Ka322 Windy från Torhamn. Tusentals garn observerades efter stormen. De flöt i land i Gdynia.

Garnen betingade ett högt värde. Respektive båt lär ha förlorat mellan 40 och 100 garn, vilka värderades till 100 kronor per garn.

En tid senare fick en trålare upp kvarlevor från en av Svanhallas besättningsmän. Identifikation kunde ske med hjälp av den plånbok och den skinntröja som också drogs upp.

Kvarlevorna hemfördes i en zinkkista, vilket möjliggjorde en gravsättning på Torhamns kyrkogård.

De första rapporterna efter stormen angav också att en fiskebåt från Gotland hade gått till botten med två man och att en dansk kutter hade förlist med tre mans besättning.

50 år efter de dramatiska dygnen kan Curt Nilsson i detalj relatera till hur han upplevde den snötjocka där sikten var under 100 meter, de starka vindarna som uppmättes till 37 sekundmeter och att det lär ha varit 100 meter höga vågor när stormen överrumplade besättningarna vid 23-tiden på söndagskvällen.

-Vi tog på oss våra oljekläder. Vi försökte hålla upp mot sjön. Vi hade fått mycket garn i sjön. Vinden vred helt plötsligt. Vatten forsade in i styrhytten där vi hade tryckt in oss. Nästa orkanvind blev ödesdiger. Albert trycktes ner i motorrummet och jag slungades överbord i mörkret.

Fortunas skeppare Nils Nilsson handlade blixtsnabbt när han fick klart för sig att hans kamrat blivit insnärjd i ett laxnät. Han drog till sig ett av de nät som ändå låg kvar på däck och kastade ut det i det upprörda och skummande havet i hopp om att hans nödställde kamrat skulle få tag i det.

-Min kusin kastade ut garnet, men det nådde inte fram. Jag såg att det inte nådde fram! Nån gav mig garnet i handen, det måste ha varit ett tecken på att min tid inte var ute, berättar han och blir än en gång rörd till tårar när han skänker en tacksamhetens tanke till "någon" som lät honom leva vidare.

Väl ombord igen försökte Curt Nilsson och hans kamrater samla sig och överblicka situationen. Några av fartygets totalt 60 garn hade snärjt in sig i propellern och gjort fartyget manöverodugligt.

Genomfrusna i sina genomblöta kläder och helt övergivna kunde de bara konstatera att fartyget mer eller mindre blev en lekboll för vågornas egna krafter.

Trots ideliga bloss tvingades de se hur ett svenskt fartyg passerade framåt morgonen. Först några timmar senare uppmärksammade den danska båten Fuga de nödställda.

-Den danske skepparen och hans tre man starka besättning gjorde en beundransvärd insats för oss.

Både en ankartross och en wire small av under de första försöken att bogsera in Fortuna till en polsk hamn.

-Vågorna var fortfarande så höga att vi emellanåt bara såg masttopparna på dansken. Vi fick klä en vajer med kläder så den inte skulle skära igenom hela fören.

I motsats till en normalfärd på 3-4 timmar tog bärgningen in till Helahalvön norr om Gdansk bortåt 15 timmar.

-Synen i hamnen glömmer jag aldrig! Fartyg efter fartyg hade garn i sina masttoppar.

Vi var så tacksamma mot dansken. Han drog oss i land under svåra väderleksförhållanden.

Reparationsarbetena i den trånga polska hamnstaden tog tre dagar.

-Vi lånade en lie och kunde skära loss garnen som snärjt in sig runt propellern. Vi lånade även övrig materiel så vi kunde gå för egen maskin hem igen.

Känslorna var starka under hemresan.

-Det kändes kämpigt. Det var en tung resa hem.

Än i dag skänker han många tacksamhetens tankar till den danske skepparen och hans besättning. Albert Andersson träffade honom en gång på Gotland.

Vid ett besök i Grisslehamn i Roslagen på 70-talet fick Curt Nilsson också syn på det 63 fot långa fartyget som bidragit till att han även 50 år senare kan finna livsglädje över att ta sin lilla Crescentbåt och åka ut från Sandhamns hamn för att sätta några garn för husbehov.

Katastrofen som släckte sju yrkesfiskares liv medförde omvälvande förändringar för fisket i östra skärgården. Osäkerheten till sjöss i kombination med de mindre säkra fartygen var starkt bidragande orsaker till att många valde att gå i land med ambitionen att söka andra försörjningsmöjligheter.

-Tragedin slog ut hela Ungskär. Alla flyttade...

Arbete på en kakelfabrik, på ett fyrskepp och senare på gummifabriken Tre Torn i Helsingborg där familjen också bodde några år var olika arbeten som Curt Nilsson kände sig mera trygg med i sin familjeroll när han försörjde hustru och fyra barn.

I oktober 1956 såldes Fortuna till en skeppare i Gryts skärgård i Östergötland.

Albert Andersson valde dock att fortsätta som yrkesfiskare. Han ägnade sig åt yrket i närmare 35 år innan han började på Felix där han arbetade i 18 år fram till sin pensionering.

De före detta fiskekamraterna sitter hemma i Alberts soffa och minns. Båda känner tacksamhet över försynen som gav dem möjligheter att överleva en storm som många luttrade fiskare aldrig hade upplevt.