Bilen - roten till det onda

Det fanns en tid när jag sprang.

Långt och gärna.

Inte alls som i dag, när en rask promenad till kiosken känns som den tjejmil jag siktade på för 15 år sedan.

Då kunde jag och kompisen dagen efter en bättre pubrunda studsa iväg på en åttakilometerstur innan Friskis och Svettis intensiva alpinpass.

Och vi cyklade frejdigt två mil på Uppsalaslätten i ur och skur för att sedan rida på våra lånehästar i timmavis.

Nu cyklar jag med stor möda de tre kilometrarna till jobbet - men bara om solen skiner och det inte blåser från havet.

Vilket det i och för sig nästan alltid gör i piniga Karlskrona.

Och finns allra minsta risk för att det ska bli skumt på hemvägen, finns både läskiga Bryggareberget och kyrkogården som god ursäkt att låta cykeln stå på morgonen.

Det är inte det att jag blivit lat. Min obefintliga motivation att motionera hör samman med tillgång på bil.

I mitt tidigare singelliv fanns ingen bil - alltså cyklade jag.

De andra påfunden - som att springa i tid och otid - kom liksom på köpet.

Följdaktligen är det maken och hans bilintresse som gjort mig till den karaktärslösa latmask jag är idag.

Inte nog med att han bodde granne med min dåvarande arbetsplats.

Han började omgående klema bort mig och han lånade villigt ut sin bil - roten till det onda.

Den lärde mig snabbt hur skönt det är att krypa in i en uppvärmd bil istället för att frysa häcken av sig på slippriga cykelvägar.

Hans bil blev så småningom två, en till oss var.

Vilket gjorde att förlusten av min stulna cykel var tämligen lätt att överleva.

Med den försvann också minnet hur skönt det är att efter ett svettigt pass koppla av i bastun eller rosig om kinderna andas in den kalla luften utanför simhallen.

Men ibland glimmar jag till och är - i alla fall i min tankevärld - lika hurtig som tiden före bilen.

Förra vintern till exempel åkte jag flera varv i Bastasjös skidspår - fast jag ideligen blev omkörd av en och samma barnvagn.

Jag intalar mig själv att jag närsomhelst kan ta upp motionerandet igen.

Och hakar optimistiskt på olika komigångprojekt som nitiska väninnor drar igång:

Vattengympan, där att den alltför korta kompisen nästan drunknade när jag och mina jämlikar satte oss i rörelse.

Söndagspromenaderna som slutade med bullfrossa på fiket.

Och tennismatcherna som efter någon månad urartade i ystra ölprovarkvällar.

Snart återstår bara en utväg.

Att sälja bilen.