Blekinge Läns Tidning logo
  1. Avdelningar
  2. Orter
  3. E-tidning
  1. Shop
  2. Tjänster
  3. Annonsera
  4. Tipsa oss!
  5. Kundcenter

Innehåll A-Ö

Annons

Barnen från Kiev undervisas från Sverige

Nataliia Holubs låg- och mellanstadieelever i Kiev skingrades när kriget kom. Men hon är fortfarande deras lärare och lektionerna är viktigare än någonsin. Eleverna är på flykt och själv är hon i Karlskrona – men undervisningen rullar på.
Ukrainakriget • Publicerad 14 mars 2022
"Hello!" ropar barnen från skolan i Kiev som nu är skingrade i olika delar av Ukraina och Polen. Deras lärare Nataliia Holub fortsätter distansundervisningen från Karlskrona.
"Hello!" ropar barnen från skolan i Kiev som nu är skingrade i olika delar av Ukraina och Polen. Deras lärare Nataliia Holub fortsätter distansundervisningen från Karlskrona.Foto: Johan Nilsson/TT
Nataliia Holub har flytt Kiev tillsammans med sina två söner och sina föräldrar. "Ett extremt svårt beslut".
Nataliia Holub har flytt Kiev tillsammans med sina två söner och sina föräldrar. "Ett extremt svårt beslut".Foto: Johan Nilsson/TT
Nataliia Holub har fått låna ett personalrum på Saltöskolan i Karlskrona, där hon kan jobba samtidigt som hennes egna söner för första gången bekantar sig med en svensk skola.
Nataliia Holub har fått låna ett personalrum på Saltöskolan i Karlskrona, där hon kan jobba samtidigt som hennes egna söner för första gången bekantar sig med en svensk skola.Foto: Johan Nilsson/TT
"Vi ukrainare väntar på att det här ska ta slut och att vi ska kunna åka hem", säger Nataliia Holub.
"Vi ukrainare väntar på att det här ska ta slut och att vi ska kunna åka hem", säger Nataliia Holub.Foto: Johan Nilsson/TT

– Det handlar om att bevara något av det vi hade i våra normala liv och att få prata om vad som händer med oss just nu, säger Nataliia Holub, tvåbarnsmamma och lärare från Kiev.

Vi smyger in så försiktigt vi kan för att inte störa lektionen när bilderna på henne ska tas i Karlskrona. Men skolbarnen som är samlade till distanslektion via zoom ser oss, vinkar och ropar "Hello!"

Annons

Några av barnen är kvar i Kiev, någon är i Italien, många är i Polen och många i de ukrainska bergen eller ute på landsbygden i de säkrare delarna av Ukraina. Men de har ett schema att följa och de vet att de kan lita på sina lärare.

– De får prata hur mycket de vill. Jag säger till dem att det är okej att vara arg, det är okej att vara ledsen. Ni kan rita, göra något med händerna, det kan få er att må bättre. Och ni kan alltid dela allt med oss.

Älskar hjältehistorier

Det är en liten, privat skola med elever från årskurs ett till åtta. Hur eleverna mår och reagerar är väldigt olika. De yngre barnen är ofta optimistiska, trots allt som händer runt omkring dem.

Det kanske beror på att föräldrarna berättar för dem om ukrainska framgångar, man försöker skona barnen från det fasansfulla som pågår i de mest utsatta delarna av Ukraina, tror Nataliia Holub.

Barnen snappar upp de hjältehistorier som sprids på nätet, som till exempel den om den ukrainske bonden som med sin traktor släpade iväg och stal en rysk stridsvagn – barnen älskar den.

Hon diskuterar det som sprids med barnen och pratar med dem om att vissa historier kanske är lite för bra för att vara sanna, som till exempel den om den mystiske ukrainske spökpiloten som på egen hand skjuter ner ryska flygplan.

– Jag pratar med barnen om myter, legender, sagor.

Hon ser det som att Ukrainas rika sagoskatt nu berikas med nya legender och myter. Och samtidigt växer språket med nya ord och uttryck när en helt ny verklighet råder.

– Samtidigt som vi lever i krig pågår utveckling. Vi upplever väldigt mycket smärta, men samtidigt mycket kärlek och tacksamhet.

Värst för tonåringarna

De som har det allra svårast av skolans elever är de äldre, som kommit in i tonåren. Det är en liten skola, så hon känner också de äldre eleverna väl.

Annons

– Tonåringarna har det svårast, för de upplever detsamma som vuxna. De lider, de blir arga – de är ännu argare än vi vuxna.

Tonåringarna följer allt i detalj via sociala medier, mycket mer än vad som är nyttigt för dem, tycker hon.

– En del skriver dikter, för det är ett bra sätt att hantera smärtan och ilskan. De använder väldigt mörka ord – och jag förstår varför, säger Nataliia Holub.

Hennes ögon fylls av tårar när hon ska berätta om sitt gamla liv, det hon hade i Kiev innan kriget bröt ut den 24 februari. Det var ett bra liv, ett rikt liv, hon hade allt, säger hon.

Men hon hade lovat sin exman att ta barnen i säkerhet om kriget skulle komma, så tillsammans med sina föräldrar och sönerna Veles, nio år, och Boryslav, sex år, tog hon sig via Polen till exmakens vänner i Karlskrona.

– Det var ett extremt svårt beslut och jag skäms. Många skäms för att lämna Kiev och det är okej att skämmas.

"Det skrämmer mig"

Den här dagen får pojkarna för första gången besöka en svensk skola, Saltöskolan i Karlskrona. Så samtidigt som hon själv håller lektioner för sina elever på flykt, bekantar sig pojkarna försiktigt med svenska barn, som de än så länge inte kan prata med.

Den klyschiga kommentaren att "barnen kommer att lära sig svenska snabbt" får hennes ögon att återigen tåras.

– Vi ukrainare väntar på att det här ska ta slut och att vi ska kunna åka hem. Vi tänker att snart ska vi få åka hem. Jag vet att ni svenskar och även polackerna tänker att det här kommer att ta tid. Att vi kan få förlängda uppehållstillstånd i upp till tre år betyder att era regeringar förväntar sig att det kan ta så lång tid. Det skrämmer mig.

TT
Så här jobbar Blekinge Läns Tidning med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons