Barn, 14: ”Våldet har alltid funnits i mitt liv”
”Jag har väl egentligen alltid märkt att vår familj inte är som alla andra även om jag inte vetat just varför. Våldet har ju alltid funnits i mitt liv så jag har ju aldrig förstått att det är nåt onormalt med det. Det är först när jag började bli äldre som jag fattade att inte alla har det som mig hemma hos sig.
Mina föräldrar har alltid bråkat mycket och jag är väl ganska van vid det. Det är först nu när jag varit utan våldet och bråken som jag förstår att det påverkat mig. Jag tror att det var därför jag höll mig mycket för mig själv. Ville helst undvika att någon frågade om de kunde få följa med mig hem, vad skulle jag svara då liksom? En period var jag ute mycket om kvällarna för att slippa vara hemma men då hade jag inte koll på vad som hände hemma. Det var nästan värre än att höra allt som hände där hemma. Vissa dagar var ju bra, kanske kunde just i dag vara det, och då ville jag ju vara på plats.”
Märkte dina föräldrar att våldet påverkade dig?
”Jag vet inte det, men jag sa ifrån några gånger men det blev aldrig något bra så jag slutade med det. Mamma brukade vilja prata med mig ibland, efter att hon blivit slagen, men då var det ju synd om henne så det kändes helt sjukt att prata om mig då. Och sen blev det liksom aldrig av.
Hur tog du dig ur relationen?
– Mamma fick hjälp av socialtjänsten att flytta till Kvinnojouren Karlskrona. Det var först då som jag förstod att vi inte alls haft det bra och jag kunde börja slappna av mer. Jag såg också att mamma inte var lika rädd längre vilket gjorde det lättare för mig att inte vakta henne lika mycket. Sen blev det ganska jobbigt när socialtjänsten började prata om att jag skulle ha umgänge eller kontakt med pappa men till slut slapp jag det. Det kändes otroligt skönt för jag blev ganska orolig av att ens tänka på det.
– Jätteviktigt att vi fick flytta ifrån allt. Kvinnojouren har hjälpt min mamma jättemycket på olika sätt och det har ju hjälpt mig också. Jag har även fått prata med personer som fattar hur det är att ha levt som jag har gjort, det har hjälpt mig massa.
– Det finns ju alltid en oro att han ska hitta oss men nu vågar jag ta hem vänner och så igen i alla fall. Det känns ju bra
– Jag tycker att det är konstigt att man inte pratar om våld och sånt i skolan. Jag fattade ju inte ens att det var det som hände hemma hos mig men i dag när jag har berättat lite om vad jag varit med om så har andra berättat om liknande saker för mig. Så det är ju fler som är med om det, även om jag kände mig ensam. Jag tycker att alla barn som är med om våld ska berätta för en vuxen, för det är aldrig ett barns fel att det händer, aldrig!
Barn, 14
