Sunt behov av det civila

Ungefär så kan uppslaget för ett inslag i Aktuellt förra veckan sammanfattas.

Inslaget exemplifierades av ”Anna” som lever på existensminimum men fått till exempel nya kläder genom en Facebookgrupp som matchar frivilliga givare med behövande. Men så kommenteras initiativet; å ena sidan är det förfärligt att samhället misslyckats och den här typen av tjänster behövs, å andra sidan gör gåvor det möjligt för ”Anna” att stanna kvar i bidragsberoende.

Båda problemställningarna måste ifrågasättas. Medmänsklighet kan knappast liknas med passiviserande stödmatning av fåglar och Sverige har på många sätt ett omfattande socialt skydd.

Målsättningen är så klart att alla ”Annor” ska kunna försörja både sig och sina barn. Men allt går inte alltid som planerat - och trygghetssystemen är ibland stötande trögrörliga. För den som är i akut behov av support är flera veckors handläggningstid givetvis mycket påfrestande, och livet blir på många komplicerat för de som drabbas av sjukdomar eller andra svåra motgångar.

Men alla olikheter är inte orättvisor och alla är de inte statens fel. Och det så kallade civila samhället är ett utmärkt komplement till statsmakten.

Problem kan så klart finnas med privat organiserade aktörer, bristande resurser kan göra att de varken kan hantera känsliga uppgifter eller gåvor på ett klokt sätt. Men risken är inte överhängande att ”Anna” varje månad förväntar sig nya kläder från sina grannar.

Ett starkt civilsamhälle tyder inte med självklarhet på att staten misslyckats i sin uppgift. Snarare är de initiativ vi ser idag ett uttryck för att många har möjlighet att frigöra både tid och resurser för att utveckla områden i samhället just de tycker är viktiga.

Privata initiativ som erbjuder psykosocialt stöd, donerar matkassar eller finansierar forskning fråntar varken staten eller individer något ansvar.

Därför är civila samhällets storhet bara glädjande.