Varning för politikertafsande i premiepensionen
Socialdemokraterna gillar egentligen inte premiepensionen. Tidigare socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) kallade det för ett ”extremt system” (SvD/TT 1/3 2017). ”Ingen ska riskera att bli lurad i vårt allmänna pensionssystem” fyllde statsminister Stefan Löfven (S) i.
Detta efter att ett antal fonder i premiepensionssystemet uppmärksammats för både fusk och usla prestationer.
Det tråkiga är då att slutsatsen dras att hela premiepensionen är fel, rentav extrem. Det är en tokig konklusion. Lite som att såga ner plommonträdet för att några plommon är dåliga. I själva verket är premiepensionen den del av det allmänna pensionssystemet där människor kan känna sig minst lurade. Trots ett antal kraftiga börsnedgångar sedan systemet infördes har avkastningen i premiepensionssystemet över tid varit vida överlägsen den i inkomstpensionen.
Den riktiga skandalen för det svenska allmänna pensionssystemet ligger någon helt annanstans än i den lilla del som politikerna gav medborgarna inflytande över. Men eftersom det är betydligt enklare att visa upp skurkar som gjort sig en hacka på usla fonder eller att lura fondsparare så är det dit sökarljuset riktas, snarare än mot ett inkomstpensionssystem som inte levererar.
I pensionsgruppen fanns och finns nu inte någon majoritet för att slakta premiepensionerna. Så kom man därför till slut fram till en kompromiss, som presenterades tidigare i veckan. Bland annat går den ut på att fonder ska upphandlas av en ny myndighet. Det är oklart varför en ny myndighet måste till. Här är inte exakt fastslaget hur många fonder det ska handla om, men meningen är att antalet ska minskas rejält från dagens till absolut max 150-200. Det politiska målet verkar vara betydligt färre än så, åtminstone från regeringens sida. Myndigheten ska formulera krav ”på kontrollerbarhet och lämplighet för premiepensionssystemet.” (regeringen.se)
Det heter också att fonderna ska vara ”kostnadseffektiva, hållbara, kontrollerbara och av hög kvalitet”. Här noterar den noggranne en rejäl varningssignal för möjlighet till kraftig politisk styrning kring vad som anses ”hållbart” och också vad som är ”hög kvalitet”. Man behöver inte vara miljöpartist för att inse vilka riksdagsmotioner som kan skrivas på det ämnet.
Det förefaller som att pensionsgruppen har överansträngt sig. Bättre vore att vässa nuvarande regler för etablering på existerande fondtorg, möjligen också med tydliga regler kring skadestånd och avsättningar för bolag som inte sköter sig.
Pensionsgruppen borde också fundera mer kring hur man skulle kunna erbjuda alternativa investeringar till aktiefonder, inriktat exempelvis på investeringar i svensk infrastruktur, jordbruksmark eller råvaror. Det vore en reform för verklig riskspridning och samhällsnytta.
Premiepensionen är snarare ett exempel på hur pensionssystem bör byggas upp, där pensionen avgörs av premieinbetalningar kopplade till eget arbete och inkomster. Det är det enda långsiktigt ekonomiskt stabila. Det är också det som ger blivande pensionärer bästa överblick och chans att påverka hur det kommer att se ut där framme efter att arbetslivet trappas ner och tar slut. Sedan kan man dividera om hur mycket staten ska vara inblandad, hur mycket arbetsmarknadens parter ska styra saken genom tjänstepensioner och hur mycket som helt ska överlåtas till den enskildas förmåga att planera sin framtida ekonomi.
Här borde snarare reformerna gå åt hållet att ge mer inflytande till individerna och att tydligt koppla ihop inbetalningarna i de lönedelar som binds till pension i ett överskådligt format, i princip på ett konto. I dag är den egna pensionen svåröverblickbar även för de insatta, särskilt om man har haft många jobb, bytt karriär eller hoppat upp och ner i lön. Att komma till rätta med det borde vara reformer att införa för kommande pensionärer.
