Var vi också naiva dumskallar?

Ledare Artikeln publicerades
Scorpions konsert på Leninstadion i Moskva, på the Peace Rock Festival, 13 augusti, 1989. Konserten hade 250 000 besökare.
Foto:Scanpix
Scorpions konsert på Leninstadion i Moskva, på the Peace Rock Festival, 13 augusti, 1989. Konserten hade 250 000 besökare.

Jag vet när det sker. Jag sitter hemma i tv-rummet, inte i soffan, utan på bordet, framför tv:n. Bilderna av bilkaravanerna som tar sig ut ur Östtyskland och in i väst "bara för att se hur det är" får det att gå runt i huvudet på mig. Jag är drygt sjutton och upplever en revolution.

Musik har en förmåga att plocka fram minnen. Häromdagen, när jag lyssnade på en skvalkanal, slog de mig hårdare än de brukar:

”I follow the Moskva

Down to Gorky Park

    Listening to the wind of change...”

    Ingen i min ålder kan rimligen ha missat denna powerballad av det tyska bandet Scorpions. Denna deras allra största hit är ackompanjerad av tunga, lugna gitarrer och sångaren Klaus Meines berömda solovissling.

    Videon är en sammansättning av bilder av människor som slår sig fria från decennier av kommunistiskt förtryck.

    ”The world is closing in

    Did you ever think

    That we could be so close, like brothers

    The future's in the air

    I can feel it everywhere

    Blowing with the wind of change...”

    Det är en vacker låt - full av allt det hopp och det rus som följde på kalla krigets slut. I väst följde räfst och rättarting för kommunistiska partier som i många fall varit direkt underställda Moskva (Läs gärna: Herrar och Lakejer av Arkadij Vaksberg.)

    Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) reformerades till Vänsterpartiet. Vänsterprofiler gjorde avbön en efter en från sina livsverk – som att ha rest runt till världens kommunistdiktaturer och lånat sig till propagandan. Journalisten Göran Skytte är nog det mest kända exemplet: 68-generationen som gick från den det rödaste röda till att skriva på Svenska Dagbladets ledarsida.

    Förlaget Timbro gav ut "Vänsterns moraliska skuld", en essäbok som gjorde upp med det vänsterradikala tankegodset. Vi unga försökte förstå hur 68-orna kunde ha varit så fruktansvärt blinda.

    Jag har ibland frågat personer ur den generationen hur man tänkte. Begrep ni inte vad som hände när ni åkte hem? Att folk mördades och sattes i fångläger? Nej, det var så långt borta. Nej, vi levde i en dröm. Nej, man kunde inte få tag i information på samma sätt då.

    Länge har jag grubblat över detta fenomen. Häromdagen gick det upp någon sorts ljus. Unga generationer tenderar att göra liknande misstag hela tiden: att tro att världen kan förändras som i ett trollslag.

    Vi fick, efter murens fall, utan tvekan några goda årtionden av exempellös trygghet med lugn i vår närhet. Världen blev en oerhört mycket bättre plats med länder som återfick sin självständighet efter år av förtryck. Länder fick styra själva över territorier igen. Människor fick möjligheter att resa, bestämma över sin framtid genom val, och tjäna pengar. Åtminstone efter ett tag.

    Men vi i väst underskattade nog också hur lång tid processen skulle ta – och inte minst hur djupt den kommunistiska eran faktiskt har präglat många av de länder som har behövt ta sig i genom "övergången" som det kallades fram till 2004.

    ”The transition”.

    Länderna i Öst- och Centraleuropa är, av naturliga skäl, präglade av låg migration och djupt konservativa uppfattningar. De kommunistiska systemen (ofta med den katolska kyrkan i botten) uppmuntrade knappast alternativa sätt att leva. Tvärtom.

    Klyftan mellan det forna Östeuropa och det forna Västeuropa växer. Känslan av att inte förstå varandra, byggs på.

    Många höll därtill alltför länge kvar vid förhoppningen att Ryssland ändå bara var i en svacka, och att president Putin skulle följa sin egen konstitution, avgå i laga ordning och släppa fram en ny efterföljare.

    Som en god demokrat.

    Men de förändringens vindar som vi då sjöng om har blivit iskalla. Med invasionen av Krim är förtrollningen slutligen bruten och nu är vi tillbaka till Europas historiska normalläge: Kamperna om vems agenda som ska råda och ultimat om maktherraväldet.

    Det är bara att hoppas att det inte går käpprätt åt skogen den här gången – också.

    Det är en nedslående insikt. Och jag inser, att när jag lyssnar på den där låten, och när jag ser videon, så blir jag hjälplöst fångade i mina egna känslor, de som var så starka då: Hopp, framtidstro, en känsla av att inget var omöjligt.

    Så är det kanske fortfarande. Men det kommer onekligen att ta lite längre tid än vi trodde att komma dit.

    Nationaldagen

    En extra tidning

    På nationaldagen kan du läsa e-BLT på nätet. Självklart också med en extra ledare: "Flamma stolt mot unkna skyar.”

    Visa mer...