Sofia Nerbrand: Var tacksam för att du bor i Sverige
Tidigare i sommar besökte jag en av Asiens få demokratier: Taiwan. Under hemresan blev jag påmind om att det alls inte är självklart med de friheter vi tar för givna.
När planet lyfte från Taipei girade vi ut över det 18 mil breda Taiwansundet, som skiljer ön från diktaturen Kina. Nationalisten Xi Jinpings flygvapen provocerar ofta i detta luftrum, för att erinra om sin ambition att lägga Taiwan under sig.
Vi flög i sydvästlig riktning längs Vietnams kust. Ett fantastiskt land som jag har besökt tidigare, men där befolkningen också förtrycks av en brutal kommunistisk regim.
Så nådde vi ner till Singapore för att byta till ett plan som skulle ta oss ända hem till Köpenhamns flygplats. Även denna önation är ofri – i praktiken en enpartistat utan fri media och opposition.
Vid midnatt steg flygplanet upp i ett mörkt lufthav som lystes upp av blixtar från tropiska åskmoln. Turbulensen var kraftig när vi flög över den indonesiska ön Sumatra. Rakt ovanför staden Banda Aceh på den yttersta västra udden, tänkte jag på alla de människor som miste livet där i tsunamikatastrofen 2004.
”Vid midnatt steg flygplanet upp i ett mörkt lufthav som lystes upp av blixtar från tropiska åskmoln.”
Efter ett par skumpiga timmar över Bengaliska viken nådde vi in över Indien. Tidigare hade detta folkrika land en rätt väl fungerande demokrati, men sedan hindunationalisten Narendra Modi blev premiärminister 2014 har pressfriheten minskat påtagligt.
Därefter passerade vi Pakistan, ett av världens farligaste länder för journalister och människorättsförsvarare. Sedan följde Afghanistan och Iran, två helt ofria länder. Strax innan solen gick upp tittade jag ner på Teheran och skänkte en tanke till alla de kvinnor där nere som med risk för sina liv tar av sig slöjorna och försöker leva efter eget huvud.
Över Turkiet suckade jag över Erdogans primitiva nonchalans. Piloten tog oss längs den norra Svarta havskusten och hade det inte varit mulet skulle vi kanske ha kunnat sikta den ryskockuperade Krimhalvön. Strax bakom den rasar förfärliga strider där hundratals unga dör varje dag. Ukrainarna slåss för sin frihet, mot en auktoritär mörkerman. En strid för allas vår framtid i Europa.
”Strax innan solen går upp tittar jag ner på Teheran och skänker en tanke till alla de kvinnor där nere som med risk för sina liv tar av sig slöjorna och försöker leva efter eget huvud.”
I de nästkommande länderna under vår flygfärd – Bulgarien, Rumänien, Ungern, Slovakien, Polen och forna Östtyskland – finns en stark medvetenhet om vad det innebär att försöka överleva under Sovjetunionens stöveltramp. Det var först när vi nådde Östersjön och danskt luftrum som den verkligt fria och kanske obekymrade världen öppnade sig. På Kastrup känner man sig trygg. Är trygg.
Danmark är en stabil demokrati och ett öppet samhälle, precis som Sverige. Att sömlöst kunna ta sig över bron – tack och lov kontrollerade de inte passen i Hyllie – och låsa upp dörren till sitt hem här är något man bör känna stor tacksamhet över. Inte minst som kvinna.
Vi har förvisso allvarliga säkerhetshot: rysk aggression, islamistisk terror och systemhotande kriminalitet. Dessa ska vi ta på allvar och hantera resolut. Men samtidigt vore det inte fel om vi också påminde oss om hur mycket gott i vardagen som vi tar för självklart: jämställdhet, yttrandefrihet, fria medier, demokrati, fri ekonomi, välfärdsstat och EU-medlemskap.
I Taiwan träffade jag ett par representanter för Reportrar utan gränser, som visade mig organisationens karta av pressfriheten i världen. Skandinavien är tillsammans med några få andra länder gröna, medan merparten av jordens befolkning alltjämt lever i ofria, röda områden.
