Anders Gustafsson: Vad väntar vi på? På en kollaps i sjukvården?
Vittnesmålen om att det är illa ställt med arbetsmiljön inom sjukvården är många.
En sjuksköterska på Brunnsgårdens vårdcentral i Karlshamn uppgav nyligen i BLT att den har gått från 12 läkare till 1,5 läkare på nästan 12 000 listade patienter (BLT den 19 januari).
Orsaken till att flera läkare sagt upp sig är att de har upplevt en för ansträngd arbetssituation, uppgav avdelningschefen Jennika Grimmesjö tidigare för tidningen (BLT den 17 oktober 2022).
En ny rapport från Sveriges Läkarförbund visar dock att problematiken med en pressad arbetsmiljö för läkare inte är unik för Brunnsgårdens vårdcentral utan gäller för sjukvården i stort.
Rapporten visar bland annat:
Två av tio läkare uppger att de inte hinner med det direkta patientarbetet inom sin normala arbetstid. Bland läkare i allmänmedicin uppger tre av tio att arbetstiden inte räcker till för att de ska hinna med det direkta patientarbetet.
Fyra av tio läkare uppger att de inte hinner med det indirekta patientarbetet (journalföring, remisshantering, receptförskrivning med mera).
Fem av tio läkare hinner inte med sina administrativa arbetsuppgifter inom sin normala arbetstid.
”Man kan inte sträcka ett gummiband hur långt som helst. Till slut går det antingen sönder eller smäller en i handen.”Anders Gustafsson
Var fjärde läkare får inte den vila och återhämtning de behöver mellan arbetspassen.
Två av fem läkare har svårt att ta rast. Bland akutläkarna är det över 70 procent som inte har möjlighet att ta rast under arbetsdagen.
I rapporten finns några specifika uppgifter gällande sjukvården i Blekinge. 38 procent av Blekingeläkarna uppger att de i låg grad eller inte alls har möjlighet att ta raster under arbetsdagen. En fjärdedel av Blekingeläkarna uppger att de i låg grad, eller inte alls, får den vila och återhämtning som de behöver mellan arbetspassen.
Sveriges Läkarförbund varnar för att arbetsmiljöproblemen inom sjukvården är så allvarliga att de riskerar att bli systemhotande.
Systemhotande. Ja, man kan inte sträcka ett gummiband hur långt som helst. Till slut går det antingen sönder eller smäller en i handen.
En läkare anger som frisvar i enkäten att hen ”överväger att sluta som läkare helt (...) Detta trots att jag egentligen älskar jobbet, arbetsuppgifterna och patientarbetet (...) Priset blir för högt när man inte får äta, när man blir trött och inte har ork över till familjen.”
Detta handlar alltså om arbetsmiljön för dem som utbildat sig för och arbetar med att hjälpa oss andra när vi befinner oss i nöd. När det går snett på förlossningen. När det dyker upp en knöl i bröstet. När det kommer blod i urinen. När benen är brutna. Eller när själen har brustit. Och de belönas med en arbetsmiljö där de knappt med gott samvete kan gå i väg för ett toabesök eller på lunch.
Det värsta är dock att så lite görs för att förändra situationen. Larmen finns där. Man är för få. Administration och krångliga it-system pekas ut som tidstjuvar. Kritiken från IVO finns där. I vallokalsundersökningarna från de senaste två riksdagsvalen har väljarna uppgett att sjukvården är den viktigaste frågan.
Varför händer ingenting? Vad gör ansvariga politiker och chefer? Finns det någon som tar på sig ansvar? Behöver hela sjukvårdssystemet braka samman innan förändring kommer?
