Vad står det i skolböckerna egentligen?
Antiken är tillbaka. Åtminstone i Skolverkets kursplaner. Efter höstens debatt om myndighetens tidigare förslag, där antiken strukits från historieundervisningen i grundskolan, har ett reviderat förslag återfört antiken.
Det är ett exempel på att kritisk granskning och politisk debatt kan ha positiv effekt även utan att några politiska beslut fattas. Och det finns fler områden i skolvärlden som skulle behöva sådan uppmärksamhet och granskande blickar. I det senaste numret av tidskriften Ekonomisk Debatt (nr 8 2019) gör välfärdsforskaren och docenten i nationalekonomi Andreas Bergh en genomgång av hur samhällsekonomi beskrivs i läroböckerna för gymnasiet.
Det är tyvärr nedslående läsning. Böckerna misslyckas i flera fall inte bara med att definiera ämnet utan också med att förmedla grundläggande insikter. Makroekonomi och handel beskrivs i utdaterade, merkantilistiska termer snarare än med modern handelsteori. Inte minst är böckerna alltför ofta oprecisa och otydliga. Enskilda stycken beskriver Bergh som “snubblande nära rent dravel”.
Flera böcker har en slags ideologisk slagsida, där marknader problematiseras, samtidigt som statliga ingrepp eller politiska processer betraktas som helt oproblematiska. “Kollektivt beslutsfattande behandlas i regel inte alls och möjligheten att de statliga ingreppen inte fungerar som avsett diskuteras inte. Staten blir till en svart låda, eller (än värre) till en välvilligt inställd social samhällsplanerare som alltid kan rätta till marknadens brister”, som Bergh skriver. Det är kanske inte heller överraskande att den svenska modellen på arbetsmarknaden knappt problematiseras.
Att problemen uppmärksammas är som sagt bra, och förhoppningsvis kan läromedelsförlagen ta till sig av kritiken och producera bättre läromedel. Men samtidigt är det lite oroande att det krävs en granskning av en fristående tidskrift för att sätta ljus på undermåliga läromedel. Hur många fler skolböcker innehåller otydligheter, märkliga resonemang och rena felaktigheter? Staten har inte sedan 1991 haft någon löpande utvärdering av läromedel.
Det borde ses över, möjligen med ett uppdrag till Skolverket eller Skolinspektionen. Poängen är dock inte att staten ska diktera läromedlens utformning och innehåll. Men det borde finnas en systematisk och återkommande granskning av vad skolböckerna egentligen lär Sveriges elever.
