Carl-Vincent Reimers: Vad hände med IT-undret Karlskrona?

Nordic Tel, som blev Europolitan och senare mer känt som Vodafone, och som var först med att lansera SMS-tekniken i Sverige, grundades i Karlskrona. En historia som många karlskroniter känner väl till.

Tack vare ett idogt samarbete mellan näringsliv, stat och kommun utvecklades skattekraften i Karlskrona starkt positivt 1992–2002, medan jämförbara städer som Kalmar och Växjö halkade efter.

I dag, tjugo år senare, väcker den där IT-boomen fortfarande frågor. Nu har inflyttningen avstannat och i näringslivet märks stagnationen. Visserligen har varvet sedan Saabs övertagande 2014 investerat påtagliga summor för att få fram vad man kallar ”världens modernaste tillverkningsanläggning” för ubåtar. Men ändå är det något som skaver. IT-industrin, som under 2000-talets första år lockade yngre och högutbildade till Karlskrona, har till stor del flyttat. Och medan närbelägna residensstäder som Växjö och Kalmar attraherar en yngre befolkning verkar staun betydligt mera nostalgisk. Vad hände egentligen med tillväxtundret Karlskrona?

Den första lärdomen handlar om stadens kompetensförsörjning. Blekinge Tekniska Högskola (BTH) spelade en oerhörd roll för IT-industrins utveckling i Karlskrona. Under guldåren i början av 2000-talet utbildade man flest inom IT i hela Sverige, efter Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) i Stockholm. Det spelade stor roll för att möjliggöra etableringarna inom IT-industrin.

Samtidigt saknade man en strategi för nyorientering efter IT-kraschen, vilket blev uppenbart 2008 när BTH i sista sekund tackade nej till att grunda ett gemensamt universitet med högskolorna i Växjö och Kalmar, som gick under projektnamnet ”Akademi sydost”. Rädslan var att man skulle tappa sin unika profil med starka kopplingar till telekomindustrin.

Mer än ett decennium senare ser vi konsekvenserna av detta kortsiktiga beslut. Det som kallades ”Akademi sydost” blev i stället Linnéuniversitetet i Växjö och Kalmar – i dag ett av landets mest populära lärosäten. För Växjö och Kalmar har det inneburit en påtaglig injektion av yngre, välutbildade människor och en bred kompetensbas för nya företag. Där Karlskrona i början av 2000-talet fortfarande kunde ses som det främsta ekonomiska kraftcentrat i sydöstra Sverige har staden i dag utan tvekan halkat efter. BTH har försökt behålla och utveckla sin nisch inom undervattensteknik och mjukvara, men högskolan är inte vad den hade kunnat vara om den hade delat ett forsknings- och studentnätverk med Linnéuniversitetet.

Sensmoralen? Öppenhet och samarbete belönas, inåtvändhet och räddhågsen konservatism bestraffas, även om konsekvenserna först ses på lång sikt.

Den andra lärdomen av Karlskronas stagnation har att göra med vikten av lokalt ägande. IT- och telekomindustrins utveckling under 90-talet drevs framför allt av att kommunen lyckades attrahera kapital och företagsledare utifrån. Det kommunen kunde bidra med var en kommunledning som var välvilligt inställd till storföretag och kompetent personal genom högskolan.

En stor del av det lokala näringslivet styrdes därmed av personer utanför regionen. På sikt innebar det att många av företagen i takt med att de växte valde att flytta till Stockholm eller någon annanstans. Det fanns helt enkelt få lokala lojaliteter – sociala, kulturella eller kunskapsmässiga – som höll företagen kvar i Karlskrona.

Fortfarande är detta något som Karlskrona lider av. Ägarna till storföretagen bor någon annanstans och det ledarskikt som ändå bor här är inte företagare utan i hög grad ”driftschefer” som pendlar in eller bor här tillfälligt i väntan på en bättre position högre upp, men som i övrigt inte verkar känna något djupare engagemang för kommunen. Detta är även delvis sant för den stora statliga sektorn som marinen. Konsekvensen är ett näringsliv där en stor del av de som sitter på ekonomiskt och intellektuellt kapital för utveckling av det lokala näringslivet inte deltar i den lokalpolitiska debatten.

Dagligen ser jag hur detta förhållande formar tänkandet kring kommunal och regional utveckling i Karlskrona och hela Blekinge. Kapital och näringsliv ska ”lockas hit” någon annanstans ifrån, antingen genom någon extern industriell storsatsning eller genom att få hit fler statliga myndigheter. Få ställer frågan vilka kvaliteter eller kunskaper som faktiskt finns bland lokalinvånarna själva, vad de lokala företagen anser och hur dessa kan ges rätt förutsättningar att växa på lång sikt.

Många är de som genom åren har talat om blekingarnas ”det gaur inte”-mentalitet, men det största mentalitetsproblemet verkar finnas bland de lokalpolitiker som inte ser eller uppmuntrar potentialen i sina egna invånare. Trots det finns i Karlskrona ett av Sveriges äldsta familjeägda industriföretag, Karlskrona lampfabrik, som grundades 1884 och som rimligtvis borde tjäna som inspirationskälla för hela kommunen.

Den tredje lärdomen, som kanske är den allra viktigaste, handlar om den offentliga centreringen av ekonomin och på ett djupare plan hur man från lokalpolitiskt håll ser på tillväxt.

I Karlskrona har jag flera gånger stött på ett merkantilistiskt och planekonomiskt sätt att tänka som kanske är en konsekvens av varvsekonomin. På Region Blekinges hemsida talas det om ”intäktsbasen”, ett begrepp som myntats av den före detta utvecklingschefen Tage Dolk, som spelade en central roll för framgångssagan på 90-talet och som skildras i hans bok Fånga vinden – en klokbok för tillväxt (2004). Synsättet är dock i grunden präglat av idén om regional ekonomi som ett nollsummespel där politiken har uppgiften att organisera kapital och företag och på så sätt öka ”intäktsbasen”. Det är en liknelse som fungerar väl i den militära industri som präglat Karlskrona historiskt, men sämre för att beskriva hur dynamiska marknader fungerar.

Ett annat exempel på problemet beskrivs i Marina Jogmarks doktorsavhandling Den regionala transformationsprocessens sociala dimension Karlskrona 1989–2002 (2015), som analyserar de sociala effekterna av IT-undret på 90-talet.

Där berättas att etableringen av Nordic Tel i Karlskrona var en sorts statlig kompensation för en utebliven monteringsfabrik för Saabs bensinmotorer, som var tänkt att ligga i Karlskrona. Saab-fabriken, där huvuddelen låg i Malmö, blev ännu ett exempel på havererad statlig industripolitik. Det var dåvarande industriministern Rune Molin (S) som kom med det beska beskedet att monteringsfabriken aldrig skulle bli av under ett samtal med Karlskronas dåvarande kommunalråd Bernt Johnsson (S), vid Socialdemokraternas partikongress 1990. Molin meddelande dock lugnande till Johansson att regeringen "jobbar stenhårt på att en ny Teleoperatör – Nordic Tel ska lägga sin verksamhet i Karlskrona”.

Det innebar bland annat att staten i december 1990 gav Nordic Tel den tredje licensen på den svenska mobilnätsmarknaden, vilket gjorde Sverige till enda landet i Europa med tre mobilnätsoperatörer. En av staten skräddarsydd manöver, just för Karlskrona. Detta hade också föregåtts av att regeringen pekat ut just Sydöstra Sverige, jämte Bergslagen och Norrlands inland, som i starkt behov av statliga åtgärder i ekonomin.

Det absurda i sammanhanget är att Socialdemokraternas reaktion i stället var bekymrad när man inte förstod hur man skulle kunna försvara satsningen inför sina väljare.

”Hur skulle vi kunna förklara vad en mobiltelefonoperatör gör för personer som är vana att se järnvägsvagnar med råvaror gå in i fabriken och färdiga bakelittelefoner komma ut? Man kunde ju inte se vad de gör”, skrev kommunalrådet Mats Johansson (S) 2004.

Dessvärre lever samma gamla merkantilistiska idéer kvar bland Karlskronas politiker. I det socialdemokratiska kommunstyrets näringslivspolitik fortsätter bilden av tillväxt som ett nollsummespel att frodas: Karlskrona ska utvecklas genom att ”få hit” någon satsning som sätter folk i arbete. Arbetskläder inom offentlig sektor spelar större roll än kommunens långsiktiga vägval i fråga om näringspolitiken. Och politiken ska gå i främsta ledet för att styra investeringarna.

Vilka slutsatser går det att dra av detta i dag? En är att politiskt planerade industrisatsningar mellan näringsliv, stat och kommun kan vara en bra kortsiktig medicin mot kriser. Och den insats som gjordes på 90-talet för att lyfta Karlskrona var verkligen exceptionell och förtjänar beröm. Men om det inte finns lokala förutsättningar för att bära satsningarna över tid är det en dålig långsiktig behandling. I Karlskronas fall blev det efter några gyllene år i början på 2000-talet uppenbart att IT-industrin inte bar sig. Som vi har sett spelar både frånvaron av lokalt ägande i näringslivet, slutenhet i synen på kompetensförsörjning och ett offentligt-centrerat tänkande kring regional utveckling roll för att förklara detta. I Marina Jogmarks avhandling fångar en intervjuperson vad som hände:

"Vi lyckades inte få till någon Gnosjöanda. Jag tror nästan staden var för liten. Det började gnisslas och blev missnöje för att folk gick från bolag till bolag. Växtkraften i Karlskrona var inte så stor att den klarade av att företag rekryterade från varandra. Folk satte käppar i hjulet mer än vad det behövdes egentligen.”

Ska Karlskrona återigen bli ett centrum för tillväxt måste lokalpolitikerna en gång för alla släppa idén om den där storsatsningen som aldrig kommer. Vänd i stället örat mot de företagare som redan bor här. Där finns viljan och innovationskraften.