Tio år efter Utöya – hotet finns kvar

De första rapporterna denna sommareftermiddag talade om en bilbomb som detonerat i regeringskvarteren i Oslo. Situationen var förvirrad, men om något såg det ut som en terroristattack riktad mot den norska regeringen. Ingen kunde veta hur många som var inblandade, vilken sorts terrorgrupp det handlade om och om fler angrepp skulle äga rum i Oslo eller rentav i andra huvudstäder, mot andra regeringar.

Det kom att bli värre än någon kunnat föreställa sig, men också på ett helt annat sätt. Det handlade inte om en grupp, utan om en enskild gärningsman, Anders Behring Breivik. Det huvudsakliga målet var ett annat än regeringskvarteren. Breivik använde sitt bombattentat i centrala Oslo för att i kaoset dra vidare mot Utöya, där Arbeiderpartiets ungdomsförbund höll sitt traditionella läger med flera hundra deltagare. Utklädd till polis utförde Breivik ett terroristdåd som i sin planerade grymhet och empatilöshet är svårt att ta in. När det utfördes var omvärlden upptagen med att försöka analysera vad som hänt i centrala Oslo.

Att i efterhand se de filmproduktioner som gjorts om attentatet är en plåga, det går inte att föreställa sig hur de barn och ungdomar som försökte gömma sig, försökte fly, försökte rädda andra upplevde sina i många fall sista minuter. Flera av de överlevande har berättat hur de lider av skam för att just de klarade sig, någon genom att spela död. ”När jag låg där och spelade död – varför tog jag inte en sten? Varför kastade jag mig inte över honom när han vände ryggen till?” förklarade Adrian Praca för SVT fem år efter attentatet.

Breivik mördade 77 personer, 69 på Utöya och åtta med bomben inne i Oslo, många fler skadades och en stor mängd människor förlorade anhöriga och vänner.

Dådet på Utöya var klart ideologiskt drivet, det var en politisk attack av groteska mått. Breiviks högerextrema manifest ”2083: A European Declaration of Independence” beskriver bland annat hans planering fram till dåden. Manifestet skulle spridas med det martyrskap Breivik ville uppnå (BBC 24/7 2011).

Det fanns vid rättegången olika uppfattningar om Breiviks psykiska tillstånd, själv ville Breivik inte kännas vid att han led av någon psykisk sjukdom eller tillstånd under gärningen. En av de psykiatriska experter som närvarade vid rättegången ändrade sin inledande uppfattning om att Breivik måste ha varit psykotisk: ”Min erfarenhet från psykiatrin säger att om han är psykotiskt, och särskilt om han är schizofren, skulle han inte kunna uppträda så adekvat som han gjorde under de två dagar jag såg honom i rätten” sa psykatriprofessorn Einar Kringlen till NRK i samband med rättegången 2012.

Alldeles oavsett Breiviks mentala status var hans gärning ideologiskt baserad och för att vara en enskild individ väl planerad. Han borde under sin väg fram möjligen ha fångats in av underrättelsetjänstens nät, han klarade av att ta sig ut till Utöya medan polisen fortfarande försökte greppa händelserna i Oslo.

Det går inte utesluta att liknande terrorattentat inträffar igen på nordisk mark. Den våldsbejakande högerextrema miljön är tillsammans med våldsbejakande vänsterextremism och våldsbejakande islamism de tre rörelser som Säkerhetspolisen lyfter fram som huvudsakliga hot för att förändra samhällsordningen i Sverige.

Minst två uttalade islamistiska attacker har Sverige varit utsatt för. Bombdådet i julhandeln i Stockholm 2010 där Taimour Abdulwahab sprängde sig själv i luften och skadade två andra, men misslyckades med att åstadkomma den förödelse som var tänkt. I attacken på Drottninggatan i Stockholm 2017 dödade Rakhmat Akilov fem personer och skadade flera.

Danmark har också drabbats. Abdel Hamid El-Hussein avlossade den 14 februari 2015 en mängd skott med automatvapen på kulturhuset Krudttønden i Köpenhamn, där bland annat Lars Vilks satt i publiken. Dokumentärfilmaren Finn Nørgaard mördades. Några timmar senare sköt Abdulwahab ihjäl Dan Uzan, som stod vakt utanför Syngagogan i Köpenhamn (Expressen 7/4 2015 och 13/2 2016).

Andra planerade terrordåd har misslyckats, som det mot Jyllands-Posten 2010, där svensk säkerhetspolis satte stopp för gärningsmännen som hade sin bas i Järfälla (SR 22/5 2015).

Flera andra terrorattacker har också stoppats i de nordiska länderna innan de utförts, bland annat en i i vintras, då 13 personer togs för att ha planerat en islamistisk kopplad terrorattack i Danmark eller Tyskland (Yle12/2). Hur många planerade dåd som aldrig utförts tack vare säkerhetspolis och underrättelsetjänst är okänt, men klart är att många nordiska liv har räddats.

Att bekämpa extrema ideologier och motarbeta dess utövare är svårt. Tyvärr kommer övervakning, kartläggning och uppgiftsinhämtande med ett pris för alla invånare. Effektiv brotts- och terrorbekämpning innebär att staten kontrollerar individer på ett sätt som vi normalt sätt inte vill se. Det är inte självklart var gränsen mellan ett fritt och ett repressivt samhälle går.

Demokratin blir på det viset begränsad blott av att hotet om terrorism existerar. Det ligger också i dess syfte. Varje terrordåd leder vidare till nya motsättningar mellan grupper, mellan politiska företrädare och i samhällsdebatten. En del av det är nödvändigt, annat leder till än mer låsta positioner och oförmåga till att gemensamt bekämpa all extremism. Parlamentariska partier har i det en uppgift i att hålla leden fria från extremister och i förekommande fall också att göra upp med sin egen historia.