Terrorister är inga krigare

Ledare Artikeln publicerades
”Många är hemmaradikaliserade förlorare och småskurkar som velat ända sina misslyckade liv på ett spektakulärt sätt.”
Foto:John Alexander Sahlin/TT
”Många är hemmaradikaliserade förlorare och småskurkar som velat ända sina misslyckade liv på ett spektakulärt sätt.”

Paris, Nice, Berlin, Stockholm, och nu Manchester. Europa har härjats hårt av terrorn på senare år, och för en del har maningar att som medmänniskor och samhälle sörja offren, visa kärlek och fortsätta med livet och vardagen blivit repetitioner som klingar allt tommare. Min vän Ivar Arpi [ledarskribent på Svenska Dagbladet, reds anm.] tar på Facebook bladet från munnen och skriver: ”Det är nog nu. Säg som det är. Vi befinner oss i krig.”

Det låter tufft och handlingskraftigt att säga. Jag förstår känslan som får någon att ta till krigsretoriken, men jag håller inte med alls. Nej, vi befinner oss inte i krig och svaret på terrorismen är inte att deklarera ett sådant. Främst av tre anledningar.

1. Det har inte fungerat

Responsen på terrorattentatet den 11 september 2001 var som bekant ett krig mot terrorismen. Det har inte gjort oss tryggare. Under dess hårdaste fas begicks vad vi i efterhand kan konstatera var de största misstagen.

    Dels den illa genomtänkta invasionen av Irak, idag en sönderfallen stat som göder en växande regional konflikt mellan sunni- och shiamuslimer.

    Dels att misstänkta personer kidnappades, fängslades utan rättegång och ofta torterades av USA med 21 behjälpliga europeiska stater, däribland Sverige. Övergreppen har blivit ett av terroristernas främsta rekryteringsargument.

    IS nuvarande ledning träffades för övrigt i ett av fängelserna, Camp Bucca. Senare militära insatser mot exempelvis Libyen har inte heller ökat tryggheten, varken i dessa regioner eller i Europa och USA.

    2. Det är en farlig väg

    Krig har inrikespolitiska konsekvenser som i det längsta bör undvikas. Ett krig innebär undantagstillstånd, samhällelig mobilisering, lydnadskrav, propaganda, övervakning, undertryckande av inhemska politiska konflikter, centraliserad makt i händerna på exekutiven, åsidosättande av grundläggande fri- och rättigheter.

    Med andra ord att vi självmant kapitulerar och ger upp mycket av den demokrati och frihet som gör våra länder värda att försvara. Det är en absolut sista utväg och aktualiserar frågan om proportioner. Sverige har haft två terrordåd på sju år, varav ett misslyckat. Allvarligt, men att vara i krig är trots allt något helt annat.

    Kriget mot terrorismen har redan kostat ofantliga summor och åsidosatt viktiga friheter, demokratin i världen avtar sedan 11 år tillbaka. Frankrike lever redan under undantagstillstånd men har ändå sett nya terrordåd. Kriget som politisk metafor och än mer som praktik har lett till mer ont än gott.

    3. Det är precis vad terroristerna vill

    De bestialiska terrordåden syftar till att väcka största möjliga avsky. Anledningen är strategisk. Islamistiska terrorister vill skapa precis den samhälleliga polarisering som följer av en krigssituation.

    När fientlighet och misstänksamhet ökar och drabbar muslimer i allmänhet kan terroristerna rekrytera fler.

    Dessutom är terroristerna inte krigare. Många är hemmaradikaliserade förlorare och småskurkar som velat ända sina misslyckade liv på ett spektakulärt sätt.

    Låt oss inte adla dem och deras syften till något större och viktigare än så. De är inte en krigförande part. De är kriminella av det mest föraktliga slag, som ska möta lagens och rättsstatens hårdaste sidor.

    Det finns många ord för den som spränger värnlösa småflickor i luften, men soldat är inte ett av dem.