Tänk om konsertmusiken inte finns om några årtionden?

Ledare Artikeln publicerades
Sveriges nationella ungdomssymfoniorkester repeterar i Berwaldhallen.
Foto:FREDRIK SANDBERG / TT
Sveriges nationella ungdomssymfoniorkester repeterar i Berwaldhallen.

Kultur är fint sägs det. Kultur är livsnödvändigt säger jag. Men det är inte säkert att alla håller med. Wikipedia, vårt allomfattande uppslagsverk definierar kultur som andlig (konstnärlig) odling eller socialt överförda levnadsmönster.

Just nu funderar jag både på socialt överförda levnadsmönster och andlig odling, men kanske inte på hantverk, konst och därmed kopplade verksamheter, utan snarare på musik i dess olika former.

Sverige är ju popmusikens förlovade land och en stor exportprodukt, men hur är det med den så kallade ”konstmusiken”? Ett lite främmande begrepp, musik är inte konstigt, men det är så klart skillnad på Thore Skogman, Avicii och Beethoven eller Marinens Musikkår för att ta en nära och uppskattad skapare av musikupplevelser.

Popmusiken blomstrar men klassisk musik och konsertmusik har det svårare. Jag hittade en intressant uppsats häromdagen som handlade om hur utbildade musiker upplever sin situation.

    Det jag fastnade för var deras resonemang kring tecken i tiden. Konsertmusiken kommer kanske inte att finnas om några årtionden. Med tanke på ”tidsandan” är det svårt att rekrytera nya musiker. Skolans undervisning i musik sägs inte vara intressant och stimulerande och samhället, läs politikerna, ställer sig ointresserade till att satsa på klassisk musik och annan ”finkultur”.

    Unga människor söker sig till kommunala musikskolan, förlåt kulturskolan heter det ju numera, men vad blir det av det? Hur många elever som börjar spela blockflöjt slutar som utbildad musiker? Inte många. Söktrycket till musikhögskolorna sjunker.

    Minns hur jag tragglade med pianot i unga år, men sedan tog ”livet” över och inte blev jag någon Jablonski. Unga människor idag har nog ännu svårare att koncentrera sig på att öva eller sitta på konserter.

    Visserligen intygar Marinens Musikkår att man har många åhörare, yngre och äldre, var man än spelar, men hur blir det med rekryteringen av nya musiker framöver? Om man inte övar blir man inte bra och blir man inte bra på ett instrument så blir man inte musiker. Blir man inte musiker så finns inte heller möjligheter att bygga och utveckla orkestrar inom vilken genre det än vara månde.

    Och som vanligt skylls problemen på medierna. De intervjuade musikerna i uppsatsen jag nämnde hävdade att det är medierna som har fel fokus, satsar på det lättillgängliga och prioriterar ner finkulturen. Okunskap eller ointresse?

    Det är helt annorlunda i andra länder, som Tyskland, Italien och Finland till exempel. Det förklarades med att dessa länder har en helt annan historia, andra traditioner och därmed ett annat samhällsklimat än vi.

    Där är kulturministrarna viktiga medan vi knappast bryr oss om vem det är hos oss. En nyvärvad miljöpartist som fick jobbet för att partiet ju måste få några poster, men för allt i världen inte några viktiga.

    Men måste vi gå igenom ett krig för att finkulturen och konsertmusiken i alla dess former ska få en mer framträdande plats i tidsandan? Eller som föreslogs i uppsatsen, låta konsertensembler spela i några viktiga TV-galor.

    Jomenvisst, släpp in Marinens Musikkår i TV!

    Fakta

    Inga-Lena Fischer

    ... är tidigare politisk chefredaktör för BLT

    Visa mer...