Tänk om bistånd hjälpte
De flesta är överens om att nödbistånd vid katastrofer är något självklart. Den typen av bistånd räddar människoliv vid naturkatastrofer. Det går att argumentera för att den typen av hjälp borde öka.
Det är andra delar av biståndet som är problematiska. I generella drag gäller det bistånd som syftar till att främja länders ekonomiska utveckling och demokrati. Historiskt har mycket av sådant stöd haft klen effekt på länders utveckling. Länder som har valt marknadsekonomins och demokratins väg har haft en helt annan välståndsutveckling än länder vars ledare fokuserat på att socialisera tillgångar och/eller föra över dem till sig själva, samt på att odla biståndsrelationer med Sverige och andra länder. Den nu bortgångne biståndsforskaren Peter Bauer brukade hävda att "Bistånd är en utmärkt metod för att föra över pengar från fattiga människor i rika länder till rika människor i fattiga länder. (The Economist)”
Bauer gjorde inte det uttalandet av cynism utan av empirisk erfarenhet. Pengar från länder med dåligt samvete för kolonialtiden (eller i Sveriges fall bara dåligt samvete i allmänhet) kom i händerna på regimer som samtidigt satte stopp för entreprenörskap och ekonomisk frihet på hemmaplan. Välfärdsbyggandet raserades därmed i de biståndsdrabbade länderna.
Ser då biståndet ut som förr? Nej, mycket har blivit mer kontrollerat. Riksrevisionen är relativt mild när det kommer till Sidas verksamhet. I den senaste granskningen av Sida består huvudkritiken av att biståndsmyndigheten inte tillräckligt noga motiverar vilka insatser, samarbetspartner och biståndsformer den väljer. Det låter lamt.
Sida är i sig är dock en enorm apparat. I Stockholm, Visby och Härnösand finns motsvarande 645 heltidsanställda och i utlandet 381. Här finns flera avdelningar, indelade efter regioner och stödområden. Och förstås ledningsfunktioner, med en personal- (HR på nysvenska) och kommunikationsavdelning. Inom organisationen bränns nära 1,7 miljarder kronor av biståndsbudgeten (årsredovisning 2021).
I årsredovisningen konstateras samtidigt att det går bakåt med demokratin i världen och att hjälpbehovet är växande. Det kan förstås tas som en indikation på att biståndet behövs mer än någonsin, vilket Sida hävdar. Eller så kan man misstänka att biståndet inte ger önskat resultat.
Man ska då veta att Sidas verksamhet i sig är relativt väl dokumenterad, gammal kritik har bitit och uppföljningen är bättre.
Det mesta av svenskt bistånd – mer än hälften – skickas vidare till organisationer inom FN eller till Världsbanken, samt till det som går under benämningen civilsamhällesorganisationer. Riksrevisionen granskade 2021 den delen av biståndet. Kritiken mot utrikesdepartementets hantering av det som kallas kärnstöd och går direkt in i de stora organisationerna var svidande, ingen samlad dokumenterad uppföljning av enskilda stöd görs konstaterade riksrevisionen: ”Konsekvensen är att det inte går att följa organisationernas resultat eller kärnstödens bidrag till svenska biståndsmål.”
Målet som riksdagen satt upp för svenskt bistånd är att skapa förutsättningar för bättre levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck. Om det fanns bevis för att enprocentsmålet bidrog till det, skulle det vara värt priset.
Tyvärr finns det mycket litet som talar för att det är så. Peter Bauer låg närmre sanningen.
