Carl-Vincent Reimers: Sveriges tråkigaste politiker, vår nästa statsminister?
Stefan Löfvens aviserade avgång har redan satt igång spekulationerna om vem som kommer att bli hans efterträdare. En sak gör att urvalet av lämpliga kandidater minskar drastiskt: personen måste kunna ta över rollen som statsminister direkt eftersom Löfven tänker avgå som statsminister då han lämnar över partiets ordförandeklubba under Socialdemokraternas kongress i november.
Man kan därför kallt räkna med att en lämplig kandidat inte kommer vara någon gröngöling i hetluften. En annan aspekt som lär väga tungt är kandidatens kön, hur märkligt det än är att låta vad man har mellan benen avgöra om man blir en bra partiledare eller ej.
Båda dessa aspekter gör att en person mer än andra sticker ut som en lämplig efterträdare: finansminister Magdalena Andersson. Under måndagen kom ytterligare en skjuts för Anderssons chanser med en undersökning av Aftonbladet som visar att hon bland socialdemokraternas väljare har störst stöd av alla S-ministrar.
”Kortfattat utstrålar Magdalena Andersson mer riksbankschef än politisk ledare.”Carl-Vincent Reimers
Det är dock svårt att se hur Andersson ska kunna vända en krisande socialdemokrati som är på reträtt i opinionen, inte bara i Sverige utan i hela Europa.
Andersson är kanske Sverige tråkigaste toppolitiker. Hon är teknokrat ut i fingerspetsarna och talar gärna räntor och skattesatser, men mindre om vilka idéer som ska prägla framtidens Sverige. De gånger hon faktiskt har pratat ideologi är det torra, pliktskyldiga talepunkter från hennes pressekreterare som kommer ur hennes mun, inte visioner från hjärtat.
Kortfattat utstrålar Magdalena Andersson mer riksbankschef än politisk ledare.
Det är inte det att Andersson saknar meriter, de tillhör snarare toppskiktet inom S. Hon har ett imponerande CV med studier i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm, i Wien och vid Harvarduniversitetet i USA. Hon är också den första kvinnan att ha valts till ordförandeposten i Internationella Valutafondens högsta rådgivande organ, den så kallade IMF-kommittén. En fjäder i hatten inte bara för S utan för hela Sverige.
Men att vara en duktig nationalekonom innebär inte att man är rätt person att leda Sveriges största parti i en tid när partiet mest liknar en förvaltningsapparat.
”Ur det avseendet vore socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi en betydligt mer intressant kandidat till partiledarposten.”Carl-Vincent Reimers
Det som S behöver är någon som kan bryta Stefan Löfvens trötta och uppgivna förhandlande, utan mål eller riktning om vad S bör och själva vill vara. En ideolog i mitten av politiken och någon som kan hantera kulturkriget och SD lika väl som statens finanser och moderat skattepolitik. Den personen är inte Magdalena Andersson. Hon verkar ungefär lika intresserad av frågor som rör invandring, kultur, religion, identitet och medier som en ateist är av bibelstudier.
Socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi vore däremot en betydligt mer intressant kandidat. Shekarabi har egna idéer för vad socialdemokratin kan bli och är på ett helt annat sätt än Andersson förankrad i de problem som finns ute i landet.
Efter ett besök på en segregerad skola i Alvesta 2019 skrev han ett uppmärksammat Facebookinlägg där han gick till storms mot den ”extrema segregationen” och talade om vikten att skapa en ”inkluderande nationell identitet”. Det är en socialdemokrati som förmår ser längre än till nästa höstbudget, och som sannolikt skulle kunna ge SD en match om väljarna i valet 2022.
Om något borde det få Blekinges socialdemokrater att fundera, som verkar i ett län där SD på flera håll är – eller är på god väg att bli – största parti.
Det handlar inte om några illusioner om att S på detta sätt kommer bli en enklare match för borgerliga partier. Även borgerligheten tjänar på en motståndare som är seriös, har egna idéer och tar Sveriges konkreta utmaningar på allvar.
