Mattias Svensson: Sverigedemokraternas kulturella alternativ är bara ett nytt slags enfald

I Norrköping har partiet ställt till stort rabalder kring utställningen ”Medlöperi och Motstånd - Nazismen i Norrköping då och nu”. De har polisanmält både museet och kommunen för ett tidningsurklipp som förekommer bland trettio andra löpsedlar och urklipp, som på olika sätt skildrar rasism och nazistsympatisörer under senare decennier. På tidningsurklippet finns en liten bild av partiets lokala styrelse, men artikeln gäller en kandidat som partiet uteslutit för diverse haveristiska inlägg på en nazivänlig sajter.

Agerandet följer mönstret från senare tids identitetspolitiska konflikter. En liten detalj lyfts ur sitt sammanhang och blir en ursäkt för vad den tyske kulturredaktören Hanno Rauterberg i boken ”Hur fri är konsten?” träffande kallar ”affektgemenskaper”. Genom ilska och högt tonläge stoppas debatter, konstverk eller utställningar som affektgemenskapen ogillar. Sverigedemokraterna riktar samma metoder mot nya mål. Att ett av dem är nazismens historia i Sverige är talande.

Ett annat mönster blir tydligt där partiet har makten. I kommuner som Sölvesborg får Sverigedemokraterna en arena där de i små detaljer ständigt kan markera sin motvilja mot de som har en annan tro, ett annat ursprung eller andra politiska uppfattningar.

Än så länge är det symbolfrågor, men de följer en ideologisk ambition av vad statsvetaren Cas Mudde kallar ”nativism” (se Vladan Lausevics recension i kulturmagasinet Opulens den 11 februari). Nativismen går ut på att rensa offentliga arenor och så småningom hela samhället på människor som nativistiska partier inte anser hör hemma här. Både utlänningar och meningsmotståndare ryms i denna kategori. I sina begynnande detaljer är det mest dumt och inskränkt, men i sin gradvisa förlängning är det en explosiv och farlig politik. Den blir dessutom svårare att stoppa om man en gång gått med på principen.

Illasinnade överdrifter, invänder förmodligen många som röstat på Sverigedemokraterna och kanske en del nyrekryterade företrädare för det växande partiet. Några har kanske lockats för att de inte trivs med nuvarande kotterier inom kulturliv, medier och arkitektur, som med egna snäva kriterier för värderingar och stilar kunnat göra sig mycket dominerande.

Och jag håller med så långt. Det påbjudna mångfaldsarbetet och andra värdegrundskriterier är i många fall snarare hämmande och skadligt för ett fritt kulturliv. De konstformer och strömningar av mer traditionellt slag som Sverigedemokraterna vill lyfta borde rymmas – också.

Men allt Sverigedemokraterna har att erbjuda är en ny, snäv enfald. De säger förvisso att de vill bejaka annan slags kultur, men det är så uppenbart inte deras fokus. Bara Mattias Karlsson är ens pliktskyldigt intresserad av nyckelharpor och annan konst man säger sig vilja gynna och värna.

Den konträre Lars Vilks illustrerar också Sverigedemokraternas hyckleri. Hans konstnärskap bygger på allt som Sverigedemokraterna säger sig motarbeta; provokation och icke-föreställande verk, som träkonstruktionen Nimis, byggt utan tillstånd av drivved och plankor. Ändå gillar Sverigedemokraterna Vilks för att han i ett verk provocerat muslimer. Det avslöjar att Sverigedemokraterna framför allt vill se en politiserad och lydig konst utifrån deras värderingar. Det är fel väg för framtiden.