Sverige behöver en ny ubåtskommission
I över fyrtio år har marinen letat efter ubåtar på svenskt vatten. Sökandet har skett i etapper, och har stundtals antagit en mycket intensiv karaktär. Men bortsett från den dramatiska händelsen när den sovjetiska ubåten U 137 gick på grund i Gåsefjärden utanför Karlskrona, har inga andra båtar kunnat tvingas upp till ytan.
I stället har marinen, med hjälp av vad som vid det aktuella tillfället beskrivits som mer eller mindre säkra bevis, övertygat svenska regeringar om att kränkningar vid flera tillfällen faktiskt ska ha ägt rum.
Det är sedan länge känt att flera av bevisen som försvaret har åberopat i efterhand har visat sig vara felaktiga. Såväl simmande minkar, sillars väderspänning och väderbojar har visat sig vara den verkliga ljudkällan när försvaret har tyckt sig ha hört tydliga bevis på en utländsk ubåt i skärgården. Senast 2014 stod överbefälhavare Sverker Göransson på en presskonferens bredvid försvarsminister Peter Hultqvist (S) och Stefan Löfven (S) och undanröjde alla tvivel om att det faktiskt rörde sig om en ubåt som kränkt svenskt vatten.
Det visade sig sedan att ett av de främsta bevisen i form av en ljudinspelning visade sig komma från ett reparationsfartyg till en väderboj, något som Svenska Dagbladet kunde avslöja 2019. Samtidigt finns fortfarande bottenspår som bedöms som säkra bevis för att svenskt territorium kränkts.
”I en demokrati som Sveriges står de stridande förbanden under de folkvaldas kontroll, inte tvärtom.”Carl-Vincent Reimers
Nu aktualiseras dessa frågor igen i den ganska snåriga historien om svensk ubåtsjakt genom dokumentären ”Under Ytan” på SVT. I dokumentären drivs linjen att försvaret under lång tid begått misstag i sina observationer av undervattensaktiviteter utan att lära sig av dessa. Flera av exemplen som tas upp är gamla, som en inspelningen av ubåtsljud i Hårsfjärden 1982 som troligen tillhörde taxibåten Amalia.
Som bevisföring lutar sig dokumentären starkt mot en före detta analytiker vid marinens undervattensanalys (MUSAC) som intervjuas i dokumentären. Det är ett anmärkningsvärt ensidigt bevismaterial som presenteras och något som har rört upp en debatt i försvarskretsar. Just därför är det märkligt att inte Försvarsmakten kommenterar uppgifterna i dokumentären. Här borde myndigheten ta tillfället i akt att ge sin syn på saken.
Vad som däremot är klart är att de många frågorna som genom åren ställts om värderingen av de olika bevisen i försvarets ubåtsjakter förblir obesvarade. Genom åren har två ubåtskommissioner tillsatts (1983 och 1995) och en statlig utredning genomförts (2001). Men även om den mest betydelsefulla utredningen, 1995 års ubåtskommission, slog fast att kränkningar ägt rum gick åsikterna isär om tillförlitligheten i marinens bevisföring.
Givet att det under 2000-talet tillkommit ytterligare fall av misstänkta ubåtskränkningar finns därför skäl att återigen tillsätta en kommission. Inte minst är det viktigt i ljuset av de senaste decenniernas ökade säkerhetspolitiska spänningar i Östersjön. En sådan kommission bör ha i uppdrag att gå igenom det samlade materialet avseende ubåtskränkningar sedan 80-talet, inklusive de operationer som genomförts efter 2001 till i dag.
Ytterst handlar detta om den folkliga förankringen för det militära försvaret.
I en demokrati som Sveriges står de stridande förbanden under de folkvaldas kontroll, inte tvärtom. Då är det helt rimligt att en demokratisk genomlysning då och då sker av centrala delar av verksamheten så att allmänheten kan få klarhet i de operationer som genomförs – även i de fall där Östersjöns djup grumlar sikten.
