Sverige behöver en liberal nationalism

Nationen är lika mycket ett politiskt projekt som det är en kulturell företeelse. En sak är dock säker: svenskheten är djupare än enbart ett pass i handen på varje medborgare.

Historiskt sett har den svenska identiteten präglats mycket av etnicitet och våra folkliga traditioner, som midsommar, Skansen och allmogekultur. Socialdemokratin gjorde också denna identitet till sin på 1900-talet genom Folkhemmet. Fortfarande finns allt detta kvar som en basen i de flesta etniska svenskars identitet, men invandrare har av förståeliga skäl svårt att hitta sin plats i detta arv.

Eftersom Sverige historiskt varit ett homogent land har vi aldrig behövt utveckla det som kallas för ”medborgerlig nationalism”, där fokus i stället ligger på politiska dygder, språk och historia. I länder som USA och Frankrike har denna mer liberala form av nationalism eller patriotism spelat en oerhört viktig roll för att bygga nationell enighet. Det gör också den franska och amerikanska identiteten mer öppen för människor av annan härkomst, just eftersom den inte främst grundar sig i ett etniskt arv utan i grundläggande värderingar och kunskaper.

I ett av kapitlen i den nya antologin Efter alliansen: Idéer för en ny borgerlighet resonerar jag kring hur en sådan medborgerlig nationalism skulle kunna se ut i Sverige. Det etniska mångfalden är i dag i Sverige lika stor som den i USA, men vår nationella identitet är fortfarande kvar i det homogena samhälle vi lämnat bakom oss. Trots det finns i Sverige en rad specifikt svenska dygder som präglat vårt land genom historien och som skulle kunna utgöra grunden för en mer modern nationell identitet: tron på en folkligt förankrad demokrati, vår politiska konsensuskultur, och vår tro på allmän och universell utbildning och bildning som grund för mänsklig frigörelse.

Dessa värden har tjänat oss väl historiskt och kan även utgöra grunden för en rad politiska reformer för att stärka den svenska gemenskapen.

För det första behöver public services uppdrag för att värna den nationella gemenskapen tydliggöras. Därför borde public service ges ett särskilt uppdrag i att förvalta och förmedla det svenska kulturella och historiska arvet.

För det andra behöver vi uppvärdera den svenska litteraturen och konsten. Danmark beslutade 2004 att ta fram en kulturell kanon, men fortfarande har vi ingen motsvarighet i Sverige. Ett sätt skulle vara att direkt involvera medborgarna i en process i att ta fram en sådan kanon, och tydliggöra de verk som har störst betydelse för den svenska identiteten. Det handlar såväl om historiska författare som Harry Martinson och Verner von Heidenstam, men också mer samtida som Jonas Hassen Khemiri och Theodor Kallifatides.

För det tredje behöver skolans undervisning vad gäller vår politiska historia förändras. Dagens ensidiga fokus vid 1900-talets stora katastrofer, första och andra världskriget, missar den svenska moderna framgångssagan. Från 1700-talets tryckfrihetskämpar, till 1800-talets industriella under och 1900-talets demokratiska pionjärer. Här finns en rad historiska personligheter som svenska elever aldrig hört talas om. Detta handlar också om att balansera den i dag förhärskande historieskrivningen om att allt som är svenskt och gott kom från arbetarrörelsen, en sanning minst sagt med modifikation.

För det fjärde – vilket kanske är det allra viktigaste – behöver svenska politiker engagera sig för en organiserad islam som är kompatibel med svenska grundvärderingar. Här har staten ett ansvar att stötta de moderata krafterna inom islam i Sverige. Det handlar till exempel om att skapa en statlig imamutbildning, men också att strypa finansiering för de samfund som motverkar den sekulära demokratins värderingar. Staten ska inte stötta, eller tillåta andra länder att stötta, samfund som verkar för politisk islam, eller islamism.

Både de som säger att svenskhet bara handlar om arv och de som säger att svenskhet inte finns har fel. Självklart finns en särpräglad svensk identitet, men den måste byggas kring sådant som människor kan ta till sig av fri vilja, inte något de enbart kan födas till. Här har borgerliga partier ett särskilt stort ansvar och visa vägen för en svenskhet för det 21 århundradet.