Emma Jaenson: Stram invandringspolitik sa KD – röstar för ökad invandring

Under tisdagen röstade riksdagen om en stor förändring gällande generösare regler för anhöriginvandring till Sverige. Så vad gör KD? Ja, de väljer att fullständigt gå emot sina tidigare uttalanden om en stram migrationspolitik. I en motion till förslaget skrev de att “Kristdemokraternas ingångsvärden kommer då att vara att barnkonventionen ska beaktas, tillfälliga uppehållstillstånd vara huvudregel med rätt till familjeåterförening och att möjligheten att införa en humanitär skyddsgrund, liknande den som fanns i lagen om särskilt och synnerligen ömmande omständigheter, utreds för att ge skydd åt de allra mest utsatta” (2018/19:3110).

KD vill alltså se en helt ny skyddsgrund, en “humanitär” sådan och i tisdags röstade de för en ny lagstiftning där familjeåterförening kommer ges även till de med tillfälligt uppehållstillstånd och status som alternativt skyddsbehövande. Under vissa förutsättningar ska inte heller dessa personer ha krav på försörjning för att få ta hit sina familjemedlemmar. Långt fler människor kommer sannolikt att söka sig till Sverige. KD står alltså bakom en långt mycket mer generös migrationspolitik, i paritet med partier som MP, C och V, parallellt med att partiledaren i en debattartikel går ut och vill se stramare migrationspolitik.

Men det är inte första gången retoriken och politiken inte går ihop. Tänk på den omtalade värnskatten. KD vill gärna låta som ett borgerligt parti, men vill samtidigt att en direkt skadlig skatt ska få vara kvar. I frågan om abort har KD lobbat för samvetsfrihet samtidigt som man vill förbjuda andra typer av religiösa företeelser som böneutrop. Före valet ville de inte ta stöd av SD. Men nyligen gick Busch Thor ut och sa att hon kan tänka sig ett ”samarbete”. Det är inkonsekvent. Och det är opålitligt.

Anledningen till KD:s uppgång, och nu deras fall i de senaste opinionsundersökningarna (i Sifos mätning den 14 juni hamnade KD på 9,5 procent jämfört med 12 procent i maj) är att många väljare inte tycks ha vetat vad de sympatiserat med. Utåt har KD närmast profilerat sig som ett konservativt alternativ till SD. Men KD har alltid varit ett parti som inrymt olika falanger med vitt skilda åsikter, där finns exempelvis både en frikyrklig biståndsvänster och en konservativ Sara Skyttedal-falang. Då är det kanske inte konstigt att det är svårt att få politiken att gå ihop. KD har heller aldrig varit ett renodlat borgerligt parti. Andreas Johansson Heinö beskrev dem nyligen som “Socialliberalism, men med ett konservativt ansikte”, och menar att det finns inget högerparti som förespråkar “lika höga skatter, lika höga bidrag och lika mycket statlig intervenering som Kristdemokraterna” (DN den 20 mars).

Men KD:s glansdagar tycks vara över. Bluffen är synad. KD borde följa sina egna råd: ord och handling måste hänga ihop.