Spionen som klev ut i kylan

Ledare Artikeln publicerades
Alexander Litvinenkos änka och son, Marina och Anatoly, vid presskonferensen 21 januari.
Foto:Matt Dunham
Alexander Litvinenkos änka och son, Marina och Anatoly, vid presskonferensen 21 januari.

I torsdags i förra veckan släppte den brittiske domaren Robert Owen sin utredning om mordet på den före detta KGB-medarbetaren Alexander Litvinenko. Utredningen har fått enorm uppmärksamhet. Den landar i slutsatsen att mordet, begånget med det mycket dyra och radioaktiva polonium- 210, inte kan vara annat än sanktionerat från högsta ort i Ryssland. BLT:s ledarredaktion har tagit del av rapporten.

Ibland, när man diskuterar Rysslands inrikespolitiska problem, får man höra att västvärlden lider av russofobi. Det är en både närsynt och okunnig kritik. Då glömmer man nämligen, att de skarpaste kritikerna av Rysslands utveckling, ofta själva har varit modiga ryska män och kvinnor.

Vladislav Listev, nyhetsankare: skjuten 1995.

Galina Staravojtova, politiker i St.Petersburg: skjuten, 1998.

    Viktor Jusjtjenko, Ukrainas före detta president: förgiftad men överlevde, 2004.

    Anna Politkovskaja, journalist: förgiftad, skjuten, 2004, 2006. Bekant med Litvinenko.

    Alexander Litvinenko, avhoppare, visselblåsare: förgiftad, 2006.

    Detta är några namn av många, vilka på ett eller annat vis har fallit offer för de ryska maktkretsarnas missnöje.

    En rysk författare som har ägnat sin gärning åt att göra upp med detta, är Arkadij Vaksberg.

    Nu är han död, men länge skrev han böcker om korruptionen i Sovjet/Ryssland och understreckare i Svenska Dagbladet. Hans bok Giftlaboratoriet (på svenska 2008) berättar hur Kreml via det ökända KGB-fängelset Lubjanka framställde gift för att ta död på sina motståndare.

    Det är en ohygglig läsning. Den som trodde att nazityskland är ensamt om att ha utfört experiment på människor, tror fel.

    Jag kommer att tänka på boken när jag läser rapporten om mordet på Alexander Litvinenko i London. Utredningen för tankarna till en avancerad kriminalroman, där personliga motsättningar, en totalkorrumperad stat och maktstrider är ingredienser i det pussel som läggs kring huvudpersonerna.

    Mordet handlade av allt att döma om en pågående maktstrid inom FSB, före detta KGB. I juni 1998 tillsattes den då okände Vladimir Putin som FSB-chef av den dåvarande presidenten Boris Jeltsin.

    Litvinenko, som dels hade arbetat inom både KGB och FSB med att utreda organiserad brottslighet i St. Petersburg och dels tjänstgjort i Tjetjenien, träffade Putin vid ett möte. Omedelbar fiendskap uppstod. "Han verkade osäker," menar Litvinenko. "Som om han spelade chef snarare än var det”.

    Mötet hölls för att Litvinenko skulle informera Putin om att den förmögne och välkände oligarken Boris Berezovskij, ägare av tv-kanalen ORT, hade utsatts för en komplott mot sitt liv. Litvinenko hade nämligen själv beordrats att utföra mordet.

    Det gick som sagt inte så bra. Den 17 november höll Litvinenko en presskonferens, välbesökt av världspressen, där han berättade om den korruption som han funnit inom FSB. Det var en presskonferens som diskuterades mycket, så vitt jag själv minns.

    I mars 1999 arresterades han och satt åtta månader i ryskt häkte. Året därefter flydde han och hans fru till London, där de så småningom blev brittiska medborgare.

    Men som bekant finns det inget som "en före detta KGB-medarbetare”. Hans visselblåsande betraktades som landsförräderi. Därtill har hans fru vittnat om att han under sin tid i London arbetade som konsult åt de brittiska underrättelsetjänsterna MI5 och MI6.

    Robert Owens rapport kartlägger varje steg av de misstänkta mördarnas rörelser i London. Sammankopplat med övervakningskameror, telefontrafik och upptagna vittnesmål från en lång rad människor, skapas en bevisning som ligger bortom bara indicier.

    Där Andrej Lugovoj och Dimitrij Kovtun har varit, där dyker också det radioaktiva polonium- 210 upp. Det löper som ett pärlband genom hotellrum och restauranger. Spåren slutar vid det bord där de två drack te tillsammans med Litvinenko den 1 november 2006.

    Arkadij Vaksberg kallar dem amatörer, då de har hanterat poloniumet så ovarsamt.

    Owen har en annan förklaring: I underrättelseuppdrag får man inte hela bilden serverad för sig. Förmodligen har de båda inte varit medvetna om vilket ämne de har hanterat, och att de faktiskt har lämnat radioaktiva spår efter sig.

    Det hjälpte sannolikt inte heller Litvinenko att han var nära vän med journalisten Anna Politkovskaja. Hon rapporterade outtröttligt om de fruktansvärda övergrepp som begicks i Tjetjenien, det första krig som med hjälp av den fria pressen landade rakt in i ryssarnas vardagsrum. Hon sköts några veckor innan Litvinenko mötte sitt öde.

    Mordet orsakade starka spänningar mellan Moskva och London. Litvinenkos misstänkta mördare, Andrej Lugovoj och Dimitrij Kovtun, har begärts utelämnade till Storbritannien.

    Men Moskva, Putin, Kreml, har inte hörsammat det. Och det kommer heller aldrig att ske.

    Läs!

    Här finns allt material:

    www.litvinenkoinquiry.org

    Visa mer...