Alfons Carlsson: Släpp de kapitalistiska dansbanden fria
Bilen packad, repertoaren var inrepad och de färgade fedoran satt på. Vi åkte ner till Sveriges fastlands sydostligaste punkt, Torhamn. En gång var Torhamn ett av ett fåtal ställen i Blekinge man åkte till för att dansa, men som med åren tyvärr tappat det ryktet. På den otroligt ekande scenen riggade jag upp min bas och hjälpte till med trummisens minimala kit, sedan var det dags att spela. Gossarna (vårt band) gick upp på scenen och blickade ut över publiken, nästintill tom. Sorgligt för oss, sorgligare för Torhamn och sorgligast för dansbanden. För trettio år sedan hade människor redan varit uppvärmda och exalterade inför nästa dans. Det blir lätt att tro att dansbandens låga blåst ut.
Men dansbanden är inte död än. “Landsbygdskulturen” (som dansbanden tillsammans med blues, country och folkmusiken blivit synonym med) finns kvar, det märks av då band såsom Svenne Rubins, Eddie Meduza och Joddla Med Siv samt traditionella dansband såsom Larz-Kristerz, Casanovas och Vikingarna fortfarande har en stor följarbas. Viljan finns fortfarande. Folk vill fortfarande bugga och njuta av lättlyssnad musik. Men dansbandsveckan, småspelningar och halvsketna lokalband som bara vill ha en slant för att lira med sina kompisar, såsom det undertecknad varit med i, är det enda som finns kvar från dansbandseran.
Vad innebär detta för politiken? Nja, ingenting egentligen. Men det tyder på en politisk trend inom kulturen. Dansbanden började plana ut sekunden när staten började lägga sig i. Danstillståndet, som nu ersatts med en anmälningsplikt och den så kallade “dansbandsskatten” har kommit ur misstron för ett privat kulturliv och mot företagare som tjänar en hacka genom att ge människor vad de vill ha, nämligen roligt.
”För att uppleva den fantastiska dansbanden på riktigt behöver staten flytta sig så långt bort som möjligt.”
Till skillnad från de ofta statligt subventionerade genrerna folkmusik, klassisk musik och progg har dansbanden, likt metall-musiken och poppen, ofta kapitalistiska förtecken. Genrerna har definierats av vissa entreprenörer som tagit risker och som lyckats. Inte minst gäller detta i dansbanden där den före detta riksdagsledamot Bert Karlsson har varit en ledande figur. Utan honom hade dansbanden inte varit sig lik. Dansbanden och EPA-kulturen kanske får ett nytt uppsving från moderna entreprenörer och artister som Fröken Snusk, Rasmus Gozzi, och Albatroz.
För att uppleva den fantastiska dansbanden på riktigt behöver staten flytta sig så långt bort som möjligt. Avskaffa straffbeskattningen och inför friare regleringar. Man bör även sluta göra kulturen björntjänster genom att genom kommunala eller regionala medel arrangera evenemang och stötta enskilda kulturföretag. Även om det är med goda intentioner skadar det kulturen. Att stötta ett företag direkt gör bara det svårare för andra att ta plats och konkurrera. Kulturen kan, och bör, stå på egna ben.