Carl-Vincent Reimers: Skyll inte medlemsländernas vaccinfiasko på EU
Det var Moderaternas Ulf Kristersson som för en vecka sedan dundrade ut att EU:s vaccinprocess går för långsamt och att Sverige nu borde handla upp vaccin på egen hand. Retoriken följer Danmarks och Österrikes exempel som inlett egna processer för att köpa vaccin från Israel. Även i Tyskland har kritiken mot det ”byråkratiska” EU varit hård.
Särskilt Europeiska kommissionens ordförande Ursula von der Leyen har fått stå i skottgluggen för att EU halkat efter Storbritannien i vaccineringen.
”Danmarks och Österrikes pompösa kampanj om ett samarbete med Israel för att köpa vaccin har inte gett ett ruttet lingon.”Carl-Vincent Reimers
I allt detta finns en förljugenhet: såväl impopulära som populära beslut på EU-nivån härrör allt som oftast från den tyngsta institutionen, Europeiska rådet, alltså medlemsländerna själva. Så även i EU:s upphandling av coronavaccin.
Anledningen till att EU fått vaccin senare än Storbritannien beror i själva verket på medlemsländerna själva. Först i slutet juni, ett bra tag efter Storbritannien, hade medlemsländerna gett kommissionen grönt ljus att sätta igång. Lägg därtill att EU:s medlemsländer, med Tyskland som ordförandeland, krävt att Biontech-Pfizer tog juridiskt ansvar för sin produkt, något inte Storbritannien krävt. Något sådant tar tid. Att EU därmed får vaccinet senare än britterna är fullkomligt logiskt.
Kan då små EU-länder få en gräddfil genom att vänsterprassla i vaccinfrågan? Knappast. Som EU-kännaren Ylva Nilsson har påpekat har Danmarks och Österrikes pompösa kampanj om ett samarbete med Israel för att köpa vaccin inte gett ett ruttet lingon. Samtidigt har regeringens vaccinsamordnare Richard Bergström beskrivit möjligheterna för Sverige att köpa vaccin vid sidan av EU-avtalet som ”obefintiga”. Det finns helt enkelt inte mer vaccin att tillgå på marknaden.
Hur ska man då förstå Kristerssons utspel om att Sverige ska ta vaccinsprutan i egna händer? Svenska Dagbladets Torbjörn Nilsson ger en klarsynt analys när han beskriver det som ännu ett steg mot tilltagande EU-skepticism till höger i svensk politik. Tyvärr är det en missriktad skepticism som snarare urholkar trovärdigheten för EU-institutionerna i stället för att förbättra dem.
Bättre vore ett frankt erkännande: ”Vi, medlemsländerna, var för långsamma. Nästa gång försöker vi bättre.”