Skrota flum-myndigheter

När Sundsvalls Tidning och Svenska Dagbladet talat med medarbetare på Digg har det framkommit ett missnöje med myndighetens arbete. Anställda och tidigare anställda skrev till regeringen och krävde ledningens avgång.

Mycket har handlat om den interna styrningen, där nyord har använts för att ge ett intryck av en modern organisation. Myndigheten skulle tillämpa ett ”agilt” arbetssätt och gamla funktioner som enhetschefer och avdelningschefer döptes om till leveransledare och leveransområdeschefer.

”Det var väldigt flummigt. Vi blev bara förvirrade och vi förstod ingenting”, säger en ex-medarbetare till SvD.

”Man har lärt sig alla 'buzzwords' som hör till det agila. Men det har aldrig fäst. Man sysslar väldigt mycket med interna saker som inte skapar någon nytta”, säger en annan.

En arbetsmiljörapport talar om mobbning på myndigheten, 10 procent av de anställda uppger att de utsatts personligen. Det hela känns igen från andra myndigheter. 2018 rapporterades om att över hälften av de anställda på den då nybildade jämställdhetsmyndigheten hade sömnproblem och riskerade utmattning (SR 10/11 2018).

Att nya myndigheter drabbas av inkörningsproblem är inte konstigt. Men varför försätts då nya byråkratier ofta i ett sådant allmänt stressläge? Det gäller trots allt offentliga institutioner med en fastställd budget i en verksamhet som inte är konkurrensutsatt. Är det kraven på leverans som är så oerhört höga? Som i att chefen säger att du ska stoppa tusen korvar i dag, annars blir det ingen löning.

Eller handlar stressen och missnöjet om andra saker? Som att personalen inte förstår ledningen, inte förstår uppdraget och därmed inte vet huruvida ett arbete är väl utfört eller inte?

Att arbetet blir en enda dimmig värld av agila strategier, det som den danske antropologen Dennis Nørmark kallar för ”pseudoarbete”, har all potential i världen att leda till ohälsa. Som Nørmark uttryckte det i en intervju med danska Politiken: ”Deras arbete är så fluffy att de inte ens för sina egna familjer kan förklara vad de får tiden att gå med.”

I Diggs fall har Riksrevisionen nyligen kommit med en färsk rapport som berör myndigheten. En del av Diggs arbete går under namnet ”Ena” och syftar till att utveckla en digital infrastruktur som är gemensam för myndigheter. Riksrevisionen skriver: ”Vi bedömer att Ena-projektet än så länge ter sig abstrakt för många av de vi pratat med.”

Abstrakt är sällan bra för den som vill uppvisa konkreta resultat. Abstrakta mål i en luddig verksamhet är för många människor betydligt mer stressande än höga mål i en konkret verksamhet.

Riksrevisionen konstaterar att Digg under perioden 2018-2021 fick runt 50 uppdrag av regeringen: ”Vår bedömning är att uppdragens skilda karaktär speglar att regeringens syn på vilken typ av myndighet som Digg ska vara inte är helt konsekvent.”

Regeringen, den förra och får man förmoda den nuvarande, vet alltså inte riktigt vad den ska göra med Digg. Det är inte svårt att förstå att det blir stressande för samtliga inblandande – från toppen och ner. Alla måste göra tydligt att man har ett existensberättigande och att man uppfyller de ofta omätbara krav som kommer med pengarna.

Byråkratiseringssjukan har skördat många offer genom historien. Den kan dyka upp överallt, men har ofta mest växtutrymme i offentliga verksamheter. I privata verksamheter är den ett varningstecken om att omvälvningar och existentiella hot väntar runt hörnet. I offentliga verksamheter kan det fortgå år efter år efter år.

Åtminstone tills regeringen sätter stopp. En bra ingång för ett borgerligt styre är att kräva att regeringen själv vet vad den vill med varje specifik myndighet, att myndighetsledningen kan förklara varför den finns till och att medarbetarna förstår vad de ska göra på jobbet.

Om inte de tre kraven uppfylls kan verksamheten läggas ner och samtliga inblandade söka sig vidare till för dem och samhället nyttigare verksamheter.