Sätt press på mottagarländerna!
I dagarna kom Moderaterna med ett förslag för att öka pressen på de länder som vägrar ta emot sina egna medborgare: dra in biståndet. På sin Facebook-sida skriver de att “Idag stannar många istället kvar och blir en del av ett växande skuggsamhälle. Det är fel. Vi vill att den som fått avslag på sin asylansökan lämnar landet. För att öka pressen på hemländerna vill vi dra in biståndet om de vägrar ta emot sina egna medborgare.”
Det är ett välkommet förslag. Länder som Irak, Iran, Somalia, Eritrea, Uzbekistan och Libanon tar inte emot sina medborgare om de inte återvänder frivilligt. Detta är anledningen till att de två kriminella palestinska bröderna i Ronneby inte kunde utvisas. Det är också anledningen till att terroristen Rakhmat Akilov var kvar i Sverige och kunde begå terrordådet på Drottninggatan. Var fjärde person som har fått utvisningsbeslut går inte att utvisa (Expressen den 24 februari). Ofta beror det på att deras hemländer inte tar emot dem.
I andra fall är myndigheterna så dåliga i mottagarländerna, att det inte går att ordna ett säkert återvändande. Gränspolisen Patrik Engström påpekade under 2018 att “Somalia [är] i princip omöjligt. Afghanistan, Iran, Irak är svårt. Iran är mycket svårt. Eritrea är i princip omöjligt med tvång. Det är ju då de länder som vi har ganska många ärenden på.”
Naturligtvis kan vi inte skicka personer till länder där de riskerar dödsstraff eller tortyr. Men problemet med att utvisa personer som nekats asyl i Sverige är inte nytt. 2015 sa dåvarande inrikesminister Anders Ygeman (S) att “Marocko måste ta ansvar för sina egna medborgare, något annat duger inte” och fortsatte “Jag hade inte klart för mig hur svårt det är att utvisa medborgare till Marocko och andra motsvarande länder.” (DN den 18 september 2015). Visst är det svårt. Men det går.
Sverige har faktiskt relativt mycket att sätta emot i internationella sammanhang jämfört andra länder. Biståndet är ett kraftfullt diplomatiskt instrument. Sverige toppar listan över de länder som ger mest bistånd i Europa (Europaportalen den 10 april 2018). Under 2020 kommer vi att ge närmare 46 miljarder kronor i internationellt bistånd.
Att Sverige över huvud taget har fortsatt att ge bistånd till länder som förvägrar sina egna medborgare, är uppseendeväckande. Att vara medborgare i en stat är en grundläggande rättighet. Att förvägra människor rätten till sitt medborgarskap borde rimligtvis betraktas som ett brott av stora mått mätt. Frågan är väl varför vi inte tidigare villkorat biståndet för att stater inte ska kunna förvägra individer rätt till sitt land? Ett sådant villkor vore minst sagt rimligt innan de fick ta del av svenska skattemedel i mångmiljonbeloppet, kan man tycka.
Under 2019 gav Sverige, enligt den webbaserade biståndssidan Openaid, 128 miljoner dollar till Afghanistan. Palestina fick 29,3 miljoner dollar. Somalia: 73,6 miljoner dollar (Openaid, 2019). Det är inga små summor pengar och sannolikt inget som dessa länder vill gå miste om.
Biståndet är det kraftfullaste diplomatiska verktyget Sverige har gentemot de här staterna. Självklart ska det villkoras. Självklart ska vi använda det för att sätta press på mottagarländerna. Detta borde knappt behöva påpekas.
