GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Replik: Förbjud allt ålfiske

Forskare vid Östersjöcentrum replikerar på ledaren ”Rättsstaten silar ål och och sväljer kameler” (8/9). Carl-Vincent Reimers svarar direkt.
Publicerad 13 september 2021
Detta är en opinionstext i Blekinge Läns Tidning. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ålförvaltningens siffror har många brister, menar forskarna.
Ålförvaltningens siffror har många brister, menar forskarna.
Foto: Kustbevakning

I sin ledartext använder Carl-Vincent Reimers vår policy brief ”Stoppat fiske och mer kunskap krävs för att rädda den europeiska ålen” som faktaunderlag för påståendet att det svenska ålfisket skulle vara ”en marginell företeelse” för ålens överlevnad.

Enligt Reimers skriver vi att kustfiskets totala fångst år 2018 bara motsvarade två procent av all den lekvandrande blankål som försökte simma ut ur Östersjön och bege sig till Sargassohavet för att leka.

Hur han lyckas dra den slutsatsen av vårt material är obegripligt. Hela syftet med policy-briefen är att visa hur osäker och orimlig denna siffra på två procent är. Och att det svenska fisket sannolikt har mycket stor negativ inverkan på ålen.

Fiskeridödligheten – alltså hur stor del av beståndet som dödas av fiske – är en central faktor i svensk ålförvaltning. Hittills har förvaltningen envist hävdat att fiskeridödligheten för ål ligger på cirka två procent. Detta används som motiv för att fortsätta tillåta ett certifierat fiske på den starkt hotade europeiska ålen.

Våra analyser och slutsatser visar tydligt att antagandet om två procents fiskeridödlighet är nonsens. Det bygger på bristfälliga och mycket osäkra historiska data och mätmetoder. Forskningen kan i dagsläget bara göra väldigt grova uppskattningar av hur mycket blankål som vandrar ut ur Östersjön varje år, med en felmarginal på flera tusen ton.

I ett av våra räkneexempel utgår vi från förvaltningens siffror: två procents fiskeridödlighet och 3 627 ton blankål som simmade förbi den svenska kusten under 2019. Om dessa siffror stämde skulle den totala ålbiomassan (blankål och gulål) i hela Östersjön behöva uppgå till omkring 18 000 ton, enligt Beverton och Holts populationsmodell. Och i så fall skulle ålen i dag vara en av de vanligaste fiskarterna vid Östersjöns kust. Vilket den inte är.

Vår policy brief är på blygsamma fyra sidor och genomsyras av ett tydligt och vetenskapligt förankrat budskap: Förbjud omedelbart allt riktat ålfiske i Östersjön.

Att Reimers i den ändå lyckas hitta stöd för sitt förslag att ”åter öppna för ett försiktigt och lagligt och allmänt ålfiske längs med den svenska kusten” är, milt uttryckt, anmärkningsvärt.

Henrik Svedäng, docent i marin ekologi, Stockholms universitets Östersjöcentrum / Havsmiljöinstitutet, Göteborgs universitet

Tina Elfwing, föreståndare för Stockholms universitets Östersjöcentrum

Charles Berkow, omvärldsanalytiker, Stockholms universitets Östersjöcentrum

Henrik Hamrén, vetenskapsjournalist, Stockholms universitets Östersjöcentrum

Svar: Det är riktigt att forskarna i sin policy brief argumenterar för att de officiella siffrorna om ålfisket är osäkra. Här litar jag helt och hållet på forskarnas vetenskapliga metod. Går man dock igenom argumentationen märker man att forskarna inte presenterar någon bättre, alternativ mätmetod. I stället konstaterar man att siffrorna har vissa brister, och åberopar sedan försiktighetsprincipen för att förbjuda allt ålfiske. Det är denna slutsats jag invänder mot i min artikel, inte forskarnas bedömningar.

Att åberopa försiktighetsprincipen för att förbjuda en hel fiskerinäring, som dessutom har ett mycket djupt förankrad kulturellt värde i Blekinge och östra Skåne, är orimligt.

Fisket har redan minskat kraftigt sedan början av 2000-talet. Att behålla ett litet, begränsat men allmänt fiske är sannolikt den bästa metoden för att kunna bevara en ovärderlig kulturell fisketradition, samtidigt som man visar respekt för ålens hotade ställning. Sannolikt skulle en sådan politik öka viljan att samarbeta med myndigheterna i de områden där det i dag bedrivs olovligt ålfiske.

Carl-Vincent Reimers

Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Blekinge Läns Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.