Petter Birgersson: Rätt men sent med hårdare straff

”Släpp fångarna loss, det är vår!” Tage Danielssons 1970-talskomedi om kriminalvården kan ses som en kulturell symbol för inställningen som länge präglade den svenska synen på brott och straff. Utgångspunkten har varit förövarens perspektiv och att det är omständigheterna som gör gärningsmannen. I en sådan föreställningsvärld är det brottsoffret som har oturen att hamna i vägen för en gärningsman som i sin tur är ett offer för större omständigheter av orättvisor.

När justitieminister Gunnar Strömmer (M) på onsdagsförmiddagen presenterade utgångspunkterna för en omfattande utredning om straffrätten var det just behovet av ett sådant perspektivskifte han talade om. Gärningsmannen har satts i centrum och huvudfrågan har varit hur ett eventuellt fängelsestraff påverkar honom eller henne. Frågan ”Hjälper hårdare straff?” har utgått från om det gör gärningsmannen mindre kriminell. Det perspektivet ska nu skifta till offrets rätt till någon form av upprättelse och till samhällets behov av skydd.

Det skiftet är helt nödvändigt. Det är inte en låg form av hämndkänslor som ligger bakom ett brottsoffers rätt att få veta att gärningsmannen får ett straff av staten, det är en grundläggande rättighet att slippa se förövaren vandra fritt på gatorna medan man själv lider av konsekvenserna av brottet. Och för samhället i stort gäller att det är svårare för den enskilde brottslingen att begå nya brott om vederbörande sitter bakom lås och bom.

Den nuvarande och den förra regeringen har redan inlett omsvängningen i synen på straff. Socialdemokraterna under Magdalena ”Vända på alla stenar” Andersson kommer knappast att ha några större invändningar mot att Tidö-avtalet fullföljs i det avseendet. Den Kristianstadsbördiga riksåklagaren Petra Lundh kommer därför sannolikt att få se att mycket av det utredningen kommer fram till också genomförs oavsett om det hinns med under nuvarande regering eller inte.

Just tidsaspekten är ett bekymmer. Omvändningen kommer sent. Den kommer att ta tid att genomföra. Politikernas ambitioner ska omvandlas till lagstiftning som måste harmoniera i alla delar. Polis, åklagare, advokater och domare måste lära om. Alla gillar det inte, alla kommer inte att gilla det. Och allt kommer inte att fungera som tänkt.

Fängelseplatser ska räcka till, justitieministern talar om moduler, som i fängelset i Ystad, som en möjlighet att utöka antalet platser snabbt. Nya fängelser – som det som planeras mitt på jordbruksslätten utanför Trelleborg – kommer att ta tid att bygga. Även inhyrda platser i utlandet är en fråga som åter är på tapeten.

Men nya fängelseplatser är inte nog. Kriminalvården ska klara av att rekrytera och behålla personal – vilket gäller i minst lika hög grad polis, åklagare och domstolar. Arbetsbördan kommer att stiga.

Och brottsligheten då? Kommer den att minska? Det är den stora knuten. Det är inte en alltför våghalsig gissning att det är svårt att bekämpa grov brottslighet när den väl har etablerat sig.

Tvära svängningar ger också oönskade konsekvenser. Att vända på perspektivet får inte innebära att man glömmer bort förebyggande arbete eller gärningsmännens möjligheter till rehabilitering. Beroendesjukdomar, NPF-diagnoser och andra omständigheter är faktorer som gör att det krävs individuella insatser och avgöranden, helst på så tidigt stadium som möjligt. Även här lever i högsta grad frågan om kompetensbrist.

Och ska man vara rättvis mot Tage Danielsson är människor också formbara, utifrån sina utgångspunkter. Ska unga pojkar uppfostras krävs det män med goda värderingar som kan leda dem i rätt riktning med krav och kärlek. Helst i hemmet, i brist på det i skolan och i andra sammanhang. Tyvärr saknas det i hög utsträckning i dag, och när unga vilsna pojkar överlåts till att uppfostra varandra – då går det åt helvete. Hur en sådan förändring ska lagstiftas fram är dock en ännu olöst gåta.