Anela Murguz: Priset för kriget betalas av morgondagens unga

Den gängse krigsrapporteringen brukar nämligen se ut på följande sätt; ett krig bryter ut – omvärldens blickar riktas ditåt. Så småningom tröttnar omvärlden, kriget går på lågvarv, kanske leder det till en nedkylning av konflikten. I bästa fall blir det fred. Världen går vidare.

Kvar blir det konfliktdrabbade området eller landet som ska hantera effekterna av stridandet. För utomstående, utan någon vidare inblick eller förståelse för hur krig är, kan det vara lätt att tro att allt återgår till det normala så småningom. Men många gånger fortsätter kriget, om än i andra skepnader. Därför måste vi börja intressera oss mer, och därigenom dra lärdomar, från andra konflikthärdar – även när de en gång hårt nyhetsbevakade krigen tagit slut.

Kriget i Bosnien-Hercegovina på 1990-talet var ett sådant som ständigt toppade nyhetsinslagen inte minst i Sverige, dit många flyktingar från området också sökte sig. Men sedan det blev fred för ganska exakt 28 år sedan fångar inte landet särskilt mångas intresse längre.

På ett mänskligt plan är det förståeligt. Men politiskt sett är det förödande. Nyligen skrev nyhetssajten Balkan Insight (30/10) om studier som gjorts på den unga befolkningen i landet. Det visade sig att de kan ärva föräldrarnas krigstrauman om föräldrarna bevittnat och erfarit krigsbrott och löper större risk för ångest och depression samtidigt som de har svårt att reglera sina känslor. Något som sammantaget bäddar för en rad andra sociala problem.

Detta gäller såväl de barn vars föräldrar utsattes för krigsbrott under Bosnienkriget som de barn vars föräldrar senare kom att dömas för krigsförbrytelser. Faktum är att det till och med kan vara svårare för den senare gruppen eftersom dömda krigsförbrytare och deras familjer sällan har samhällets stöd och sympatier.

En annan försvårande omständighet är att okunskapen om ärvda trauman är stor. Eftersom den unga befolkningen inte personligen har upplevt kriget – antingen för att de var för små för att ha egna minnen eller för att de föddes efteråt – kan det vara svårt både för dem själva och omgivningen att sätta ord på sina känslor och reaktioner, än mindre kan åtgärder sättas in för att behandla ärvda trauman.

Genom att öka kunskapen om ärvda trauman kan man bygga broar mellan olika sidor i en konflikt, med tanke på att det bosniska exemplet visar att både offer och förövare kan lida på liknande sätt när konflikten har lagt sig. Det är en viktig insikt nu när kriget mot Gaza – där civilbefolkningen drabbas hårt – rasar. De barn som nu skadas, dödas eller fördrivs betalar ett högt pris. Men det kommer även den ännu ofödda generationen att göra i framtiden.

Kriget i Bosnien varade i fyra år, vilket är en tjugondel av vad Israel-Palestina-konflikten pågått. Ändå är följdeffekterna så stora i det bosniska samhället som likt Israel/Palestina är djupt etniskt splittrat och där den enes hjälte är den andres bödel. Och i båda exemplen råder det en inrikespolitisk diskurs som anspelar på de ärvda trauman snarare än ett politiskt styre som förmår att sätta de religiösa, etniska och nationella oegentligheterna åt sidan för att förbättra för morgondagens generation.

Genom att förstå och hantera ärvda trauman kommer man inte bara inse att man delar vissa erfarenheter med varandra, utan att det också är lättare att läka morgondagens generation – tillsammans. I tider när de antisemitiska hatbrotten ökat explosionsartat i många västerländska länder parallellt med att palestinska offer avhumaniseras (försök att uttrycka sympati för de civila offren och se vilka reaktioner som kommer) är det måhända en naiv förhoppning. Men det är vägen framåt.