Blekinge Läns Tidning logo
  1. Avdelningar
  2. Orter
  3. Sport
  4. E-tidning
  1. Tjänster
  2. Annonsera
  3. Tipsa oss!
  4. Kundcenter

Innehåll A-Ö

Annons

Petter Birgersson: Det är inte någon annans krig

Var befinner vi oss? Som utomstående observatörer av ett krig mellan två parter, alldeles på kanten till ett krig, eller är vi – Sverige och det fria Europa – redan en del av kriget? Fortfarande utgår många från det första.
Ledare • Publicerad 10 april 2022 • Uppdaterad 11 april 2022
Detta är en ledarartikel som uttrycker Blekinge Läns Tidnings politiska linje. Tidningens politiska etikett är oberoende liberal.
En stor mängd döda efter fredagens attack vid tågstationen i Kramatorsk, Ukraina.
En stor mängd döda efter fredagens attack vid tågstationen i Kramatorsk, Ukraina.Foto: HERVE BAR

Bengt Ohlsson skriver i en text i Dagens Nyheter: ”Vi knarkar nyheter på alla skärmar som står till buds, antingen är vi mitt i ruset eller också är vi på misslynt avtändning, eller så jagar vi abstinent efter en ny fix, en ny bombad skola...”

Ohlsson avslutar texten: ”Det effektivaste motståndet mot kriget är att avstå från yran, att tända av från adrenalinruscherna som vi blivit alltmer beroende av. Att omhulda de grå vardagarna, de tröstlösa förhandlingarna – och inte minst att fördjupa sig i spanska filosofer och nya viner.”

Annons

Jag vill tro att det är en ironisk konklusion, Bengt Ohlsson är trots allt en högt begåvad skribent. Men ett sådant eventuellt underliggande budskap går i alla fall mig helt förbi.

Någon yra över kriget har inte jag mött hos en enda människa. Uppgivenhet, ja. Kålsuparanalyser om två olika sidor av myntet, ja. En oro för vilket Europa vi lämnar över till barn och barnbarn om barbariet vinner, ja. Folk som inte orkar ta till sig nyheterna, ja. Människor som frågar sig om man ska berätta för barnbarnen att man bara såg på medan mördandet och övergreppen pågick, ja.

Många reaktioner av olika slag har jag mött. Men ingen människa som uppvisat någon som helst abstinens efter fler döda människor, våldtagna barn och bombade tågstationer. Inte någon. Har du?

Ohlssons text är en av många saker som får mig att undra hur djup insikten är bland intellektuella om vad som står på spel i detta krig.

Och hur är det med de centrala beslutsfattarna? Har de verkligen insett vikten av det som utspelar sig? Har de förstått att det är ett krig mot friheten och demokratin som pågår, att vi befinner oss i en avgörande punkt för europeisk historia ?

Före detta statsminister Stefan Löfvens märkliga uttalande i Finland vid konferensen ”Samtal om fred” om att ryssarna inte är på väg hit utan befinner sig ”nere i Ukraina” gör att tilltron till makthavarnas förståelse sjunker. Löfven var trots allt svensk statsminister fram tills för några månader sedan. Hur kan en statsminister ha missat Vladimir Putins idéer om att Ryssland som stormakt måste återupprättas? Har svensk statsledning lyssnat så länge till fel rådgivare? Har de slagit dövörat till när forskare med insikt talat? Tyvärr förefaller det så. För att citera utrikesminister Ann Lindes ord från 11 mars i DN, när hon beskrev möten med bland annat Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov i december 2021: ”Frågan som många ställer sig nu är ju: satt de och ljög för oss hela tiden?”

Ja, vill man skrika, att ljuga är Sergej Lavrovs arbetsbeskrivning. Hur kan det ha gått en enda svensk minister förbi? Hur kan det ha gått en utrikesminister förbi?

Statsminister Magdalena Andersson hämtades från finansen, den centrala post som varit avgörande i svensk politik. Andersson ärvde en säkerhetsanalys av Löfven som hon envist citerade även efter den fullskaliga invasionen, med det uppmärksammade destabiliseringsuttalandet om svenskt medlemskap i Nato som ett slags botten (SVT 12 mars). Det är förvisso som Expressens Viktor Barth-Kron noterar farligt att göra en dygd av att ha haft fel. Medborgare och väljare borde vara bättre på att uppskatta dem som varnar i tid. Men det är trots allt väsentligt bättre att inse hur fel man har haft och att agera rätt när det väl gäller, än att fortsatt leva kvar i en gammal bild när samtiden väl har kommit ikapp naiviteten.

Magdalena Andersson tycks ha tagit till sig av vad försvarsmakten och andra aktörer berättat och gjort en ny analys. Så låter det åtminstone i hennes senaste uttalanden. I lördags, på F17 i blekingska Kallinge, sa statsministern: ”Sverige uppfyller de kriterier som krävs för medlemskap. Stoltenberg har sagt att det kan gå raskt om Sverige väl bestämmer sig för att gå med.” Det lutar åt att statsministern för personlig del har svängt.

Även Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson har ändrat sig och förordar nu Nato-medlemskap, i alla fall om Finland går med, något han enligt SvD nu vill ha med sitt parti på.

Annons

Det borde leda till att Sverige och Finland går tillsammans in i Nato, vilket ger en gemensam säkerhetspolitik i Norden, Baltikum, Tyskland och Polen. En solidaritet som krävs för att försvara demokratierna i vårt närområde. Återstår bara för Magdalena Andersson att övertyga sitt eget parti. Det kan vara den svåraste biten.

Svaret på var det fria Europa befinner sig i det här kriget anas någonstans i när EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen besöker den från flera ryska mordförsök överlevande ukrainske presidenten, Volodymyr Zelenskyj, och att hon gör det i bombade Kiev och i krigsövergreppens Butja. Det finns i hur Storbritanniens hårt kritiserade premiärminister Boris Johnson går genom Kievs gator tillsammans med Volodymyr Zelenskyj. Och det finns i hur samme Boris Johnson vid en gemensam pressträff i London tilltalar Tysklands förbundskansler Olaf Scholz med förnamn.

Storbritannien och Tyskland står tillsammans mot en demokratins förgörare. Dag för dag höjer de insatsen. Ländernas ledare förstår att kriget inte är något som pågår nere i Ukraina, det är något som berör oss alla. Kanske alldeles särskilt dem som med gott samvete vill ägna sig åt spanska filosofer och vin.

Petter BirgerssonSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons