GDPR Illustration

Ta del av vår integritetspolicy

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat vår integritetspolicy så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

  1. Avdelningar
  2. Orter
  3. E-tidning
  1. Shop
  2. Tjänster
  3. Annonsera
  4. Tipsa oss!
  5. Kundcenter

Innehåll A-Ö

Patrik Oksanen: Personalförsörjningen är försvarets nästa kris

Politiken måste skjuta till pengar för medarbetarna, men också förklara vilken armé Sverige ska ha och när den ska finnas på plats.
Patrik OksanenSkicka e-post
Ledare – Gästkrönika • Publicerad 30 oktober 2021
Patrik Oksanen
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Blekinge Läns Tidning politiska etikett är oberoende liberal.
Brist på personal kommer att göra det svårt att uppnå de mål som är uppsatta för Försvarsmakten.
Brist på personal kommer att göra det svårt att uppnå de mål som är uppsatta för Försvarsmakten.Foto: Emil Langvad/TT

I slutet av kalla kriget kunde armén mobilisera 29 brigader. I dag handlar det om knappt två mekaniserade brigader med 5 000 personer vardera, där Skåne ska få den tredje. Enligt riksdagens beslut förra året ska Försvarsmakten ha en krigsorganisation med 90 000 befattningar 2030. Den mödosamma vägen att växa är en historia om att det är lättare att riva än att bygga; med ryckighet och risken att man förbereder sig för fel krig.

Den vapengren som beskars mest kraftfullt när tron på evig säkerhetspolitisk sommar var armén. Nedläggningar blev en svensk paradgren som de inblandade kunde få medalj för. Armén som en gång i tiden kunde mobilisera 800 000 man förvandlades till bataljoner för utlandsinsatser tillsammans med andra.

”Den vapengren som beskars mest kraftfullt när tron på evig säkerhetspolitisk sommar var armén.”

När den säkerhetspolitiska första frosten kom med cyberkriget i Estland 2007 och Georgienkriget 2008 räckte inte det för ett uppvaknande. Det skedde först när isen började lägga sig i samband med Rysslands olagliga annektering av Krim 2014.

På papperet var grundidén med försvarsbeslutet 2015 rätt. Försvaret av Sverige skulle nu vara Försvarsmaktens huvuduppgift – inte att delta i internationella insatser. Men försvarsbeslutet hade några riktigt stora problem:

* Underfinansiering, vilket skapade ryckighet och behov av pengatillskott. Sådant blir dyrt och ineffektivt.

* Utgångsläget var präglat av önsketänkande. Skadan som rivningsåren gjort underskattades. Materiel hade föråldrats och kompetens försvunnit.

* Kostnaderna för ubåtar och flygplan trängde undan annan materielanskaffning, med konsekvenser även för övning och personal.

Förvandlingen från ”polistrupper” i bataljonstorlek i internationella insatser mot en lågteknologisk motståndare till en försvarsmakt, som helt själv möter en högteknologisk motståndare i brigadstrid på slagfältet var svårare i verkligheten än i tanken.

Den här kritiken framgår av Riksrevisionens granskning, som lakoniskt konstaterar att arbetet inte varit effektivt i alla delar. Konsekvensen syns tydligast för armén. Det har tagit alldeles för lång tid att få de två första planerade mekaniserade brigaderna på plats.

”Försvarsbeslutet 2015 var i praktiken ett ”Mission Impossible” utan Tom Cruise.”

Riksrevisionen pekar också på att brigadernas möjligheter att lösa krigsuppgifterna är begränsade. Försvarsbeslutet 2015 var i praktiken ett ”Mission Impossible” utan Tom Cruise.

Därtill kan man lägga ytterligare ett misstag: Vilket framtida krig ska vi möta? Hur kan vi kombinera hög tillgänglighet och snabbhet med volym, bredd och eldkraft? Var, när och hur föreställer vi oss slagfältet?

Genom beslutet 2020 att återuppta verksamhet i Kristinehamn, Sollefteå, Östersund och Falun splittrar armén sina begränsade resurser ytterligare. Förbandsproduktionen kunde ha gjorts på färre ställen till en lägre kostnad. Nu tvingas Försvarsmakten till miljardinvesteringar för att starta nya verksamheter, samtidigt som man sprider den fåtaliga personalen.

Den här satsningen är logisk om Försvarsberedningen hade sagt att armén ska utökas med ytterligare fyra, fem brigader till 2030 eller kort därefter. Nu handlar det snarast om att försvarspolitikerna försöker etablera orterna först för att senare slåss med finansdepartementet, med oviss utgång. Detta bäddar för nästa kris, Försvarsmaktens personalproblem.

Begränsade ekonomiska ramar när politikens önskningar ska tryckas in gör att det är personalen på sista raden som tar stryk. Det här märks i dag genom att lönerna släpar efter jämfört med andra statliga tjänster. En officer som väljer att gå till en motsvarande civil statlig tjänst kan få lönepåslag med ett femsiffrigt belopp i månaden.

Den omdiskuterade omgörningen av specialistofficerarnas grader i Försvarsmakten har inte tillräckligt kunnat förklaras och motiveras för personalen. En del kritiker ser det därför som framdrivet av besparingsskäl med uppfattningen att lönekostnader kan hållas tillbaka genom omgalonering.

På flera ställen i Försvarsmakten vittnar anställda och chefer också om anställningsstopp i den egna verksamheten. Det här är bara ett och ett halvt år efter att Försvarsmakten tvingades införa ett allmänt anställningsstopp för civila och återanställning av officerare. Brist på personal kommer att göra det svårt att uppnå de mål som är uppsatta. I den viktiga uppbyggnadsfasen riskeras nu bakslag.

Bilden som allmänheten och politiken har, att nu är det full fart framåt, kolliderar alltså med motsatt verklighet på flera förband. Det här skadar tilliten. Politiken måste skjuta till pengar för medarbetarna, men också förklara vilken armé Sverige ska ha och när den ska finnas på plats.

Vägvalet står inte mellan att ha en långsamt mobiliserad mekaniserad värnpliktsarmé med många små utbildningsorter, men som aldrig hinner till slagfältet innan striden är över, eller en liten stående armé med gripbara förband som inte orkar strida mer än en vecka. Kriget i Ukraina som pågått i sju år visar att vi måste klara båda sakerna. En snabbrörlig Försvarsmakt med gripbara förband som skapar tid och handlingsutrymme för uthållighet och volym.

Patrik Oksanen är fristående kolumnist på ledarsidan, senior fellow på tankesmedjan Fri värld samt ledamot i Kungliga Krigsvetenskapsakademien.

Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Blekinge Läns Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.