Bokstavligen talat bland vanliga människor, genom enskilda familjers öden, får vi följa ett par kvarter i den forna kejsarstaden Sankt Petersburg under hundra år.

Mycket av Rysslands moderna historia råkar dessutom rymmas i dessa kvarter - inte minst genom att Vladimir Putin bott här.

Vi får följa familjerna som först försöker anpassa sig och överleva efter kommunisternas maktövertagande 1917, sedan genom Stalins repression där mängder av invånare plötsligt försvinner från kvarteret. En flicka blir föräldralös vid tre år ålder då hennes föräldrar förs bort mitt i natten.

Först när arkiven öppnas i början av 1990-talet, i samband med Sovjetunionens fall kan kvinnan ta reda på vad som egentligen hände dem.

Man får följa gatan genom Leningrads belägring, där de tyska bomberna faller över husen och slår hål i taken - och där hela familjer svälter till döds. Sen kommer krigsslutet och tövädret under Nikita Chrusjtjov. Fram till Sovjetunionens fall - och till det oroliga 1990-talet.

Det känns nästan som om boken har kommit till mig av en anledning. Jag hittar den först, totalt nyutkommen, på Akademibokhandeln i Kalmar. Jag skickar ett meddelande till Kniivilä över Facebook och berättar förtjust att jag har sett hans bok.

Jag upptäcker nämligen att den har ett speciellt värde för mig. Tanjas gata ligger på Vasilij-ön i Sankt Petersburg. Jag har själv sjungit i studentkören i just de kvarter som Kalle Kniivilä skildrar.

Det känns märkligt - lite som om det påverkar min förmåga att se objektivt på boken. Men varenda dag till och från mina studier åkte jag förbi de platser som skildras, antingen över eller under jord. Trådbussen tog mig från körens repetitioner på kvällarna, upp till andra änden av ön.

Boken om Tanjas gata är en pärla. Den tar fram det som många historiker misslyckas med - hur den enskilda drabbas av makthavarnas nycker, ett lands krig, ett folks katastrofer. Hur detta arma ryska folk (får man använda det uttrycket?) har tvingats att stå ut med den ena dåren till ledare efter den andra. Över tiden kan man se att de sega strukturerna i landet förblir precis som de alltid har varit, och människorna på gatan försöker att behålla sin värdighet - trots förtryck och uppslitna rötter.

En av de sista rösterna vi får höra i boken är en sjukhuschef som reflekterar över makten i landet. "Du kan kalla honom för president, premiärminister, kung, ledare, vad du vill. Men det måste finnas en människa som säger: 'Lägg det på mina axlar, jag tar hand om det'. Pappan [i en familj] måste säga: 'Bekymra er inte barn, pappa tar hand om det, allt blir bra.”

Så kan man också i några korta rader skildra Rysslands historia - utan att behöva ta till storsläggan. Det blir allt vad de blaffiga historieverken inte är: mänskligt och något att relatera till.

Det är så man begriper hur man kan börja gå längs med en gata, och plötsligt inse att man är tillbaka där man började.