Klas-Göran Karlsson: Nej Morgan Johansson, vi bör inte göra som Ryssland eller Turkiet och lagstifta om historien
Folkmord har varit ett av mina forskningsområden, alltsedan jag i slutet av 80-talet ombads skriva uppslagsordet ”Armenien” för Nationalencyklopedin. Successivt insåg jag att all historieskrivning om detta land och dess folk, även långt tillbaka i tiden, skuggas av det folkmord som armenierna drabbades av i det döende osmanska riket under världskrigsåren 1915–1917.
Det senaste uttrycket för mitt intresse är boken Folkmord. Historien om ett brott mot mänskligheten (Historiska Media, 2021). Förutom i kretsarna runt mig har intresset för ämnet i vetenskapssamhället varit svalt.
Det politiska intresset har däremot varit större, åtminstone sedan Sverige i mitten av 90-talet gick med i ett EU där folkmord i allmänhet och förintelsen i synnerhet hade blivit en viktig fråga. 1997 tog Göran Persson initiativ till projektet, sedermera myndigheten Levande historia, med förintelsen och så småningom också den kommunistiska terrorn på agendan. Successivt har även forskarvärlden följt efter.
Det politiska intresset är mycket rimligt. Folkmord är långt mer än en akademisk fråga. Den handlar inte bara om hur människor kan föröva sådana illdåd mot andra människor, också i vår tid och vår del av världen, utan också om alla de spår som folkmord lämnar till eftervärlden, från kommissioner som har att undersöka vad som hände, till människors förnekande av det som hände, till politiska ambitioner att det aldrig ska få hända igen. Folkmord är urtypen för levande historier, som aldrig tycks lägga sig till ro.
Senast i raden av folkmordsintressenter är vår justitieminister Morgon Johansson, som vill stifta lagar mot förnekande och har tillsatt en politisk kommission för att utreda en sådan åtgärd. Utspelet kommer i anslutning till Malmökonferensen om förintelsen och antisemitism i oktober, och det är lätt att gissa att han med sin lag vill stärka konferensbudskapet om kamp mot antisemitism och samtidigt hindra diverse grupper på yttersta högerkanten från att provocera genom att förneka folkmordet på judarna. Mer känsligt är att han också vänder sig mot vänstergrupper och muslimska agitatorer som har svårt att skilja kritik mot judar mot kritik mot Israel.
”Om jag vore justitieminister skulle jag välja bort att lagstifta om historiska tolkningar, och därmed hamna i samma fålla som Polen, Ryssland och Turkiet.”
Utan tvekan handlar förnekande av ett folkmord om missbruk av historia, oavsett om vi använder historievetenskapens normer eller deklarationen om de mänskliga rättigheterna som måttstock. Bevisen för att förintelsen ägt rum är många och obestridliga, och att förneka folkmord innebär att göra många människor illa, överlevande såväl som alla de som ser förintelsen som ett brott mot hela mänskligheten. Men det är många som missbrukar historia, och det är så många historier som blir missbrukade. Johansson nämner själv folkmordet i Rwanda, vilket ter sig som ett säkert och oproblematiskt exempel, eftersom få inte skulle beskriva händelserna i Rwanda 1994 som ett folkmord, och få kan ha intresse av att förneka det. Men det finns andra folkmord eller brott mot mänskligheten som ministern kommer att få större problem med.
I kommunistiska stater som Sovjetunionen, Kina och Kambodja förövades under 1900-talet brutala övergrepp mot de egna befolkningarna som utan tvekan kan etiketteras som folkmord eller brott mot mänskligheten. Förnekanden är legio. Att beskriva det som hände i dessa länder som påskyndade men nödvändiga moderniseringsprocesser eller reaktioner på västkapitalistiska staters aggression är helt i sin ordning.
Tolkningsproblem löser man ofta med tystnad, men stundtals också med rationaliseringar, det vill säga försök att lägga dessa brutala historier till rätta genom att förklara dem som en i grunden progressiv och god politik, som förstås krävt vissa offer: Ska man göra omelett måste man knäcka ägg, lär Mao ha sagt. Sådana här så kallade revisionistiska tolkningar har länge stått sig väl i vetenskapssamhället. Om detta förnekande förbjuds behöver hela universitetsinstitutioner stängas, och socialdemokraternas samarbete vänsterut kommer definitivt att försvåras.
Om jag vore justitieminister skulle jag välja bort att lagstifta om historiska tolkningar, och därmed hamna i samma fålla som Polen, Ryssland och Turkiet. Det är bra att de stora gränssättande historierna förs på tal om och om igen, men låt dem avhandlas i ett öppet samhälle.
Klas-Göran Karlsson är professor i historia vid Lunds universitet med inriktning mot internationell samtidshistoria, särskilt östeuropeisk.
