Minsk ligger bara 20 mil från Vilnius. Det är en tvåmiljonersstad med rik historia, spännande arkitektur och varma människor – ändå frågade litauer vad vi hade där att göra.

Min son spelar pingis i en klubb här, bästa motståndet skulle killarna få om vi körde över gränsen till Vitryssland. Det har vi ännu inte gjort, bland annat för att en mamma uttryckt oro för att sonen skulle kunna kidnappas (!) där.

Ok, hennes reaktion tillhör undantagen, så rädda är inte gemene man för Lukasjenkas Vitryssland. Men de är påfallande ointresserade. Jag nämnde vår tågutflykt till Minsk för en medelålders journalistkollega – det visade sig att han aldrig varit där.

Visst är det naturligt för litauer – och andra EU-medborgare – att resa inom Schengen-området. Det är betydligt krångligare att ta sig till Vitryssland. Men effekten av det måttliga resandet till landet gör att massmedias bild av “Europas sista diktatur” sätter sig. Ju fler människor som reser till landet, desto fler berättelser om dem som bor där och deras vardag.

Vi åt frukost varje morgon på ett café med vänlig engelskspråkig personal och ljuvliga pannkakor, omeletter och korvar. På nationalmuséet njöt vi av 1800-talets skickligaste ryska målare i en luftig och nyrenoverad miljö. Där stiftade vi också bekantskap med den vitryske konstnären Roman Zaslonov vars oljemålningar med drömlika motiv tidigare visats i både Paris, Berlin och New York.

I The Minsk Times porträtteras konstnären som “sonen till en legendarisk sovjetisk partisan” – kanske behöver statsledningen lyfta fram hans heroiska bakgrund för att motivera utställningen. Samma tidning återger okritiskt att ett ryskt institut för tredje gången utsett Lukasjenka till “The man of the year” efter sin roll som fredsmäklare i regionen.

Det är uppenbart att det inte är någon demokrati vi besökte. Men det är inte heller någon förtryckande diktatur. Den oberoende tankesmedjan IISEPS, som tillåts verka i Minsk, konstaterade nyligen att Lukasjenka skulle ha vunnit presidentvalet i höstas även utan fusk. Officiellt fick han 83 procent av rösterna; enligt tankesmedjans opinionsmätning skulle han ha fått 51 procent om valet hade gått rätt till.

För att förstå Vitryssland måste vi försöka förstå Lukasjenkas popularitet. Visst, han skulle få än färre röster om oppositionen hade fått verka fritt – men han skulle förmodligen vinna. Härom året kom den Sovjetfödde amerikanska forskaren Grigory Ioffe med den kontroversiella boken “Reassessing Lukashenka”. Enligt kritikerna är Ioffe för välvilligt inställd till presidenten, han undviker att nämna hur illa skötta de statliga företagen är och hur han försatt landet i dagens ekonomiska kris genom sitt självvalda beroende av Moskva.

Men Ioffe har viktiga poänger. Lukasjenka har skapat ett samhälle med små klyftor där rika oligarker aldrig haft en chans. Vitryssland har kvar sovjetiska strukturer för barns aktiviteter, såsom billiga musik- och idrottsskolor. Bortsett från Baltikum är landet det mest utvecklade av alla tidigare Sovjetrepubliker. Åren 1996-2011 hade man en genomsnittlig tillväxt på 7 procent, IT-sektorn blomstrade och kvaliteten inom vården och skolan förbättrades.

Det är trist att det ska behöva påpekas: Minsk är en välmående europeisk stad, Minsk är inte Pyongyang.