Carl-Vincent Reimers: Nationalist eller världsmedborgare?
I det nya kulturkriget är inte inte främst vad du tycker som spelar roll, utan vem du är. Det gäller såväl den nya vänstern besatthet av ras, liksom högerpopulisternas besatthet av att dela in folk i ”världsmedborgare” eller ”nationalister”. Något sådant såg vi prov på förra veckan i en replik till ledarsidan Louise Erixon (SD), kommunalråd i Sölvesborg.
”SD är ett pragmatiskt parti. Det handlar om erkännande eller förnekelse av den gemensamma identiteten, om nationalism eller att identifiera sig som ”världsmedborgare”, slog Erixon fast. Genom att utmåla sig som motståndarna till en kosmopolitisk elit gör SD sig till den enda legitima försvararen för folket och det nationella intresset. Utan tvekan en smart strategi för att erövra regeringsmakten. Men hur ärlig är den egentligen?
”I stället för att ägna oss åt nationalistisk klasskampsretorik borde vi ställa frågor hur den demokratiska förankringen mellan storstäderna och resten av landet kan värnas.”Carl-Vincent Reimers
Till att börja med kan man ge SD rätt i en sak: avståndet mellan storstädernas mera globalt sinnade eliter och folket i bred bemärkelse har växt. De politiska eliter som tidigare var förankrade i en mångfald av politiska folkrörelser är i dag mer av en fritt flytande samhällsklass. Att detta skapat ett folkligt missnöje som sträcker sig långt utanför SD:s revir blir uppenbart när Håkan Juholt i Tom Alandhs dokumentär talar om det ”kindpussande klegget i Stockholm”. Med andra ord PR-konsulterna, journalisterna, pressekreterarna, de sakkunniga till partierna som förvisso tillhör olika politiska partier, men i allt väsentligt är del av samma bekantskapskrets. Eller när medieprofilen Jan Scherman i en debattartikel 2018 talade om hur icke folkvalda pressekreterare och rådgivares ökande makt hotar hur demokratin fungerar.
Det är en demokratisk problematik och en Stockholmscentrism som alla partier som värnar demokratin måste ta på allvar, inte avfärda som högerpopulism.
Men, skrapar man lite på ytan av Erixons uppdelning märker man att kategorierna inte är så fasta som man tror. Låt mig ta mig själv som exempel. Jag är uppvuxen i en vanlig småländsk familj i en småstad men har studerat i Frankrike och bott i Bryssel. Jag är fast förankrad i min svenska kulturella identitet och tror på en inkluderande nationell gemenskap. Men också i min identitet som europé och i EU-samarbetets nödvändighet för Sveriges framtid. Är jag då nationalist eller världsmedborgare? Naturligtvis kan man vara både och.
I stället för att ägna oss åt nationalistisk klasskampsretorik borde vi ställa frågor hur den demokratiska förankringen mellan storstäderna och resten av landet kan värnas. Svaret kan komma både från vänster eller höger, men det är den konkreta debatten vi behöver, inte utpekande om vem som är världsmedborgare eller nationalist.
