Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

När världen kom till den svenska bondbyn

Mauricio Rojas tillhör de få som vågade sätta den homogena svenska identiteten under lupp under det tidiga 2000-talet. Nyutgåvan av hans bok Farväl till gemenskapen bör läsas av alla som vill förstå dagens Sverige.
”Midsommardans” av Anders Zorn, 1897. Bondekulturen utgör fortfarande fundamentet i den svenska identiteten, enligt Mauricio Rojas.
”Midsommardans” av Anders Zorn, 1897. Bondekulturen utgör fortfarande fundamentet i den svenska identiteten, enligt Mauricio Rojas.
Foto: Anders Zorn, Public domain, via Wikimedia Commons

Man ser inte skogen för alla träd, brukar det heta. Och på samma sätt förhåller det sig även med vår egen kultur. Ur det avseendet är den före detta politikern och samhällsdebattören Mauricio Rojas en verklig folkbildare. Som politiker för Folkpartiet var han en av få som under slutet av 90-talet och början av 2000-talet försökte lyfta frågan om hur den stora invandringen påverkar den svenska välfärdsstaten och kulturen. En insats som i stället för att belönas snarare hånades i debatten, till den grad att Centerpartiets Maud Olofsson hindrade Rojas från att spela någon roll i regeringen Reinfeldt 2006.

Såhär i efterhand tar man sig för pannan när man inser vidden av det totala självbedrägeri som stora delar av de svenska etablerade partierna ägnade sig åt. Just därför är det också nyttig läsning att ta till sig av de insikter som Rojas formulerade redan 2004 i boken Farväl till gemenskapen och som nu återpubliceras av Timbro förlag. I den nya utgåvan finns dessutom ett nytt förord som kastar ett samtida ljus över den smärtsamma förvandling som Sverige genomgick under början av 2000-talet.

Författaren ger inga direkta svar, men är tydlig med att SD-vägen att försöka återskapa ett etniskt homogent och hårt sammansvetsat samhälle är blind nostalgi.

Boken kretsar kring tre historiska fakta som Rojas menar är helt grundläggande för att förstå det svenska samhällets förändring: den svenska kulturens bas i det gamla bondesamhället och frånvaro av stadskultur, den relativa frånvaron av adel och feodalism, samt den historiskt etniska homogena befolkningen. Utan detta är det omöjligt att tänka sig den svenska välfärdsstaten, menar han.

Med Rojas tre punkter blir det uppenbart att det inte bara är Sveriges etniska sammansättning som förändrats. Likaledes har den svenska kulturen genomgått vad som kan beskrivas som en "europeisering”, där stadslivets genombrytning hör till det mest iögonfallande. Svenska städer som bara för ett par decennier med Rojas terminologi var ”urbana bondbyar”, utformade för praktiska ärenden, är i dag verkliga kraftcentrum för nöjen, restauranger och kreativitet. Det är knappast en slump att denna process nästan helt sammanfaller med vårt inträde i den Europeiska Unionen 1994.

Ibland slår de träffsäkra formuleringarna – som när det svenska midsommarfirandet beskrivs som ”Luthers årliga nederlag, de gamla asarnas märkliga hämnd” – över i en närmast kollektivistisk hyllningssång till Per-Albin Hanssons Folkhem. I motsats till den högerradikala idén om ett förmodernt Gemeinschaft, som antog en ”aggressiv och exkluderande ton” får vi lära oss att ”den svenska versionen saknade dessa drag och bar vidare landets fredliga, konsensusinriktade och inkluderande traditioner. Alla hade en plats och vikten av ömsesidig förståelse och tolerans betonades”.

Att Folkhemmet också präglades av en systematisk uteslutning av kvinnor som ville göra sig fria från äktenskapets normer, av etniska minoriteter, av homosexuella och av ”sinnessvaga” berörs knappt, vilket är märkligt då det är sådant vi lagt på historiens skräphög just tack vare inflytande av Rojas forna parti – Folkpartiet.

Det som dröjer sig kvar efter läsningen är en för Sverige helt grundläggande fråga: Hur ska vi hitta en balans mellan det nya mångetniska samhällets olikheter och nationell samhörighet? Författaren ger inga direkta svar, men är tydlig med att SD-vägen, att försöka återskapa ett etniskt homogent och hårt sammansvetsat samhälle, är blind nostalgi.

Kanske finns svaret delvis i ett citat av författaren Hans Magnus Enzenberger som Rojas aktualiserar: ”Avskaffandet av historien är det största ideologiska fel den svenska socialdemokratin begått. Hur skall en så gammal nation veta vad den gör, när den inte vet vad den har ärvt?” (Svensk höst, 1982).

Ska vi lyckas bygga ett framgångsrikt samhälle måste vi åter börja intressera oss för vårt eget historisk arv. Det gäller såväl nya som gamla svenskar.