Petter Birgersson: När Sverige får ny gräns
Sveriges medlemskap i försvarsalliansen Nato är inte bara avgörande för Sverige utan för alla våra nära allierade runt Östersjön. Från kritikerna klagas det emellanåt på att medlemskapet inte har föregåtts av någon egentlig debatt, att det saknas demokratisk förankring. Det avfärdas gärna med att vi har parlamentarisk demokrati, att beslutet i riksdagen fattades med stor majoritet och att opinionsmätningar visar att svenska folket har svängt.
Det sista är riktigt. Men det är samtidigt att vifta bort saken väl lätt. För Natodebatten borde ha varit djupare och seriösare. Framför allt borde den ha startat för länge sedan. Det är ett misslyckande för medierna att Natofrågan under så många år präglats av en säkerhetspolitisk doktrin som det senaste dryga decenniet tydligt visat sig allt mer utgången.
Det socialdemokratiska partiets senfärdighet gällande en omvärdering av Ryssland och svensk tillhörighet i väst har präglat den i sig ytterst begränsade säkerhetspolitiska mediebevakningen. Mycket få kritiska frågor ställdes till S-företrädare om föreställningen att ett svenskt Nato-medlemskap skulle rubba den europeiska säkerhetsordningen. Så här formulerades den av dåvarande utrikesminister Ann Linde och försvarsminister Peter Hultqvist 4 april 2021 i Dagens Nyheter: ”Att bygga förutsägbarhet innebär i praktiken att en väl genomarbetad politisk linje gäller över tid och inte rubbas av tvära kast.”
Den fullständigt felaktiga analysen av säkerhetsläget i Europa – trots annektering av Krim 2014 – ledde just till det tvära kast Linde och Hultqvist sade sig vilja undvika. Socialdemokraterna höll fortsatt fast vid linjen under den ryska mobiliseringen mot Ukraina hösten 2021 och in över den fullskaliga invasionen i februari 2022. Då fick den grymma verkligheten Magdalena Andersson att tvärvända – Anne Linde och Peter Hultqvist fick vackert hänga på.
Mediernas okritiska och slappa förhållningssätt till Socialdemokraternas felaktiga slutsatser om europeisk säkerhetsordning bidrog till att kunskapen hos den svenska allmänheten om Nato och om behovet av en ny gemensam säkerhetsstrategi mot Ryssland, förblev låg. Det nu näst största partiet och den nuvarande regeringens samarbetspartner, Sverigedemokraterna, delade för övrigt i grunden den socialdemokratiska Nato-synen.
Det är objektivt korrekt att Nato-medlemskapet kommer med ett stort åtagande. Ett svenskt Natomedlemskap är inte enbart en fråga om svensk säkerhet och skydd mot Ryssland, det handlar om säkerheten för alla våra grannar. Genom Nato får Sverige i praktiken en ny yttre gräns, det blir den svenska försvarsmaktens uppgift att delta i försvaret av hela gränslinjen mot Ryssland.
Medlemskapet i Nato är en solidaritetsakt, inte en egotripp. Det handlar inte enbart om hur Sverige försvarar sig bäst, det handlar om hur det fria Europa, väst, ska försvara sig och fortsätta vara fritt. Precis som i att hålla ihop en familj handlar det om att värdera allas gemensamma intressen, inte enbart de egna.
Det är också ett faktum att Sverige kommer in under ett kärnvapenparaply. Det är inget att hyckla om. Som Mike Winnerstig, chef på enheten för säkerhetspolitik på FOI konstaterade på ett Nato-seminarium i Almedalen: Så länge det finns aggressiva makter med kärnvapen kommer Nato att vara en kärnvapenallians. Det är något annat än kärnvapen på svensk mark.
Med en mognare debatt hade Sverige förmodligen varit betydligt närmre ett Nato-medlemskap långt tidigare. Det hade inte behövts bevis i form av ett oprovocerat erövrings- och utplåningskrig i Europa. Ett krig som förutom sitt fruktansvärda pris i människoliv och förstörelse kan betraktas som en test på västs beredskap och förmåga att hålla ihop över tid.
Svenskarna bör vara stolta över att vara en del i ett sådant samarbete. Det sista steget in i alliansen har dock visat sig vara besvärligare än många hade väntat sig. Samtidigt ger det Sverige och svenskarna en lektion i realpolitikens inte alltid vackra verklighet. Låt oss återkomma till den saken.