Frågan aktualiserades nyligen i genom en debattartikel publicerad i BLT, skriven av företrädare för Moderaterna i Karlskrona (den 18 februari). Gruppen unga tjejer pekas ut som särskilt drabbade. ”Den psykiska ohälsan ökar alltså bland vissa barn- och ungdomsgrupper, främst bland unga tjejer i åldern 13-15 år”, skriver debattörerna.

Naturligtvis är psykisk ohälsa ett i högsta grad verkligt problem, som kräver insatser för den enskilde. Ibland i form av behandling, enligt medicinsk expertis. Däremot är det inte alls klart att det vi i debatten kallar för ”psykisk ohälsa” faktiskt handlar om att vi mår sämre, utan om andra saker.

Till att börja med sticker Sverige ut internationellt. Vi är ett av få länder som har ”utmattningssyndrom” som erkänd diagnos, trots att vetenskapen bakom denna diagnos fortfarande är högst bristfällig (Modern psykologi, 7/2020). Samtidigt finns tydliga tecken på att barn och unga överdiagnosticeras med neuropsykiatriska diagnoser som ADHD. Professorn i barn- och ungdomspsykiatri Ingemar Engström menar att ADHD-diagnosen blivit en diagnos på ”mode” (Magasinet Filter, nr 78/2021).

Det går också att rikta tvivel mot studien ”Skolbarns hälsovanor” som Moderaterna i Karlskrona, liksom många andra politiker, stödjer sig på. I en debattartikel i Dagens Nyheter 2019 kritiserade tre forskare i medicin och psykiatri studien för att den inte nödvändigtvis visar förekomst av psykisk ohälsa. Undersökningen baseras på de svar ungdomar gett på frågor som rör om de mer än en gång i veckan känner nervositet, irritation eller svårt att somna med mera. Naturligtvis jobbiga problem, men knappast en grund för att slå fast psykisk ohälsa.

Andra studier talar emot ökningen. Enligt Institute for Health Metrics and Evaluation har förekomsten av klinisk depression och ångestsyndrom varit i princip oförändrat bland unga i Sverige 1990–2017. Tittar vi i stället på självmordstalen har vi tvärtom sedan 1980-talet sett en anmärkningsvärd förbättring: en minskning av antalet självmord med en tredjedel, vilket psykiatern David Eberhard uppmärksammade 2017.

Risken är därmed att vi läser in psykiska diagnoser i undersökningar som mer har med livsvanor och kultur att göra än med medicin.

Moderaterna skriver i sin artikel att vi måste ”bryta tabun” som omgärdar frågorna om psykisk ohälsa, men i vår samtid finns snarare tecken på det motsatta. Psykisk ohälsa har sannolikt aldrig tidigare varit ett så hett diskuterat ämne i media. På våra sociala medier och i TV-sofforna berättar influensers och musikstjärnor dagligen om sina psykiska problem och diagnoser.

Samtidigt kan man observera att en språklig förskjutning har ägt rum. Ungdomar slänger sig med uttryck som ”jag har ångest” när det man menar är stress eller oro och utan att reflektera över ordets och tillståndets verkliga innebörd.

Kanske har vi, i vår iver att diagnosticera alla psykiska problem, fått barn och unga att tro att livet kan levas helt utan skavanker. Att oro, stress, olycka, sorg, ilska och smärta – till och med regelbunden sådan – är något onormalt när det i själva verket är fullt normala inslag i varje människas liv, även hos de som beskriver sig som lyckliga.

Konsekvensen blir då att resurser försvinner för de som verkligen behöver samhällets hjälp för sina psykiska problem.