Louise Erixon: ”Rökförbud gör dig inte till sosse”
Det är trevligt att Reimers är positiv till den företagsvänliga politik som Samstyret för. Näringslivet här ska känna uppbackning från politiken fullt ut. Tyvärr tvingas man konstatera att Reimers, om än blygsamma, beröm till Sölvesborg är den enda intellektuellt hederliga underbyggda sekvensen i hans text.
SD anklagas för att föra ”sossepolitik” vilket bör ses som klassisk skräckpropaganda med liberal ängslan som motiv. Exempel som ges är att vi släppte fram rökförbud på uteserveringar och att vi stöttar idén om att vara vaksam på åldersgräns vid inköp av cigaretter. Annat exempel är att vi vill ha en generösare A-kassa.
Är detta det bästa Reimers kan komma med? Att rökförbud i hänsyn till andra, åldersgränser och ökad skuldsättning i en kris gör dig till sosse? Givetvis kan man tycka olika i de enskilda sakfrågorna, men tesen om ”kopia och originalet” är oärlig och missar fullständigt poängen gällande skiljelinjen mellan SD och den liberala delen av borgerligheten. Det har aldrig handlat om nyansskillnader i politik som egentligen bara rör sunt förnuft, som microcatering.
SD är ett pragmatiskt parti. Det handlar om erkännande eller förnekelse av den gemensamma identiteten, om nationalism eller att identifiera sig som ”världsmedborgare” och rent förtroendemässigt handlar det om vilka som bär skuld för dagens samhällsproblem och vilka som i decennier varnat inför himlande ögon. Vilka är kopian och originalet i samtidens problemformuleringar, Reimers?
Rökning bland folk är inte viktigt för företags överlevnad. Inte heller att staten lånar pengar för att hålla igång ekonomin i kris. A-kassan är en del av vårt trygghetssystem och jag skäms inte ett skvatt över att värna människor som tvingas tackla tuffa perioder i livet. Det här handlar om moral och medmänsklighet. Att hävda att detta skulle göra oss till sossar är – för att uttrycka det milt – en pinsamt grund analys.
Sannolikt vittnar det mest om en besvikelse över att han, trots att han ser ner på mitt parti och har en självbild av att vara lite ”finare”, ändå tvingas hålla med om att vi kanske presterade och gjorde ett bra jobb när allt kom till kritan.
Svar:
Efter en utläggning om Erixons syn på nationen och pragmatism avslutar hon med ett insinuant personangrepp där hon skriver vad hon tror om min självbild i förhållande till SD. Är det verkligen på den nivån vi ska föra debatt?
I övrigt är det bra att Erixon bekänner färg. Att förbjuda vuxna människor att ta en cigarett på en uteservering kan accepteras då det ”inte är viktigt för företags överlevnad”. Att skuldsätta staten långt upp över öronen och dela ut fantasibidrag är okej eftersom det ”håller igång ekonomin” och att göra A-kassan mer generös och minska incitamenten att arbeta handlar om ”moral och medmänsklighet”.
Erixon kanske inte kallar detta för ”social-” utan ”sverige-”demokrati, men vad soppan kallas spelar knappast roll när de smakar likadant.
