Lööfs väg tillbaka till Rosenbad
Den sista regeringskrisen utlöste Stefan Löfven på egen hand genom att avgå. Det bara några månader efter att han avsatts och sedan återinstallerats av riksdagen. På onsdagen lämnade Löfven in sin avskedsansökan till talmannen och nu väntar åter en övergångsregering tills dess att en efterträdare har utsetts. De politiska krumbukterna ser ungefär likadana ut som för några månader sedan. Det troliga utfallet är att utgången i den kommande statsministeromröstningen blir densamma som förut. En uppgörelse om strandskyddet där Miljöpartiets och Centerpartiets viljor jämkats samman underlättar den saken. Annie Lööf meddelade redan på förmiddagen att Centerpartiet släpper fram Magdalena Andersson som statsminister.
Vänsterpartiet har under Nooshi Dadgostar spelat betydligt hårdare än sin företrädare, Jonas Sjöstedt snackade mest men vek sig alltid för Socialdemokraterna när det väl gällde. Den tramsiga kampanjen om att Dadgostar har en feministisk uppgift i att släppa fram Magdalena Andersson som statsminister biter inte på den kvinna som är Vänsterpartiets partiledare och därmed också i förlängningen statsministerkandidat. Dadgostars uppgift är förstås att ge sitt parti och sina väljare så mycket inflytande som hon ser är möjligt. I slutänden kommer Dadgostar och V att släppa fram Magdalena Andersson som statsminister, men Vänsterledaren lär inte vika av från att det aldrig mer kommer att ske villkorslöst.
För Centerpartiet kommer det att innebära att vägvalet vänsterut cementeras. Att hålla Vänsterpartiet utanför inflytande över budgeten blir en omöjlighet, och om Annie Lööf vill kalla det förhandlingar eller inte är oväsentligt. De skarpa centerpartistiska svängningarna under Annie Lööfs ledarskap är vassare än de Anja Pärson en gång visade upp i slalombackarna. Från att ha varit en nyliberal skräck för socialdemokratin och att ha utmålat sig själv som socialdemokratins stora motståndskraft, är Lööf nu möjliggöraren för socialdemokratiskt maktinnehav.
Lööf har lyckats på ett sätt, genom att få med sig många av de väljare som ser ett huvudsyfte i att hålla Sverigedemokraterna borta från regeringsinflytande. Men det gör också att Lööf och hennes parti blir allt mer fast i sin nuvarande position, snarare än att vara den som avgör var makten ska hamna. Lööfs dröm om att komma fram i statsministerrollen för egen del känns nu långt borta. Frågan är snarare om och hur Centerpartiet och Annie Lööf ska försöka ta sig tillbaka i Rosenbad via en socialdemokratisk regering. Centerpartiets roll får i sådana fall bli att hålla tillbaka det starka trycket på skattehöjningar från vänster. Man kan se framför sig att Vänstern kan tillfredsställas med att Centerpartiet går med på hårdare regleringar av vinstdrivande företag inom skola och äldreomsorg.
Även om Magdalena Andersson har en del hinder att klara med att tolereras som statsminister och att få genom en budget. Det senare kan mycket väl vara den knepigaste delen. Onsdagens besked om att även LO som centralorganisation accepterar uppgörelsen om lagen om anställningsskydd underlättar dock för Magdalena Anderssons regering framöver, det kan lugna Vänstern en smula. Då har Magdalena Andersson tid att bygga upp en valrörelse och jämka samman viljorna i de samarbetspartier hon behöver för att fortsätta efter valet i september. Det är inte självklart att en sådan regering innehåller samma partier som den hon ärvt av Stefan Löfven.
