Löfven klarar inte marknadsdomstolen
En vanligt förekommande sak i Patent- och marknadsdomstolen är frågan om ett företag får påstå att man är ”bäst”. Marknadsföringslagen förbjuder nämligen dylika påståenden om de inte kan ledas i bevis. Det är sällan det går. Marknadsdomstolen (som det då hette) förbjöd 2013 HI3G Access att använda påstående som ”Sveriges bästa mobila bredband”. Då var det Telia som vänt sig till domstolen. I ett annat fall fick företaget med det löftesrika namnet ”Bäst och Billigast i Sverige AB” inte lov att använda just påståendet ”bäst och billigast” i marknadsföringen av sina fönster och dörrar. Konkurrenten Inwido vann målet.
Sveriges riksdag har stiftat dessa lagar för att skydda konsumenten och för att upprätthålla jämna spelregler mellan konkurrerande företag.
Men för politikerna råder inga liknande regler. Därför går det som statsminister att utlova EU:s lägsta arbetslöshet för att sedan när det misslyckas stoppa undan det gamla löftet i byrålådan. Fram måste då något annat som kan lanseras i sommartal och så småningom limmas upp på annonspelare. Helst ska ämnet ligga i tiden och det utställda löftet framåt i densamma. Så varför inte som Stefan Löfven i sitt sommartal utlova att ”vi ska ha världens bästa äldreomsorg”.
Om arbetslöshetsstatistik är knepigt med olika definitioner och mätmetoder så torde det vara nära nog omöjligt att fastställa vad som är ”världens bästa äldreomsorg”. Till att börja med på vilken nivå? Ska alla ha den bästa möjliga? Är det okej att någon på individuell nivå ser till att skaffa sig förutsättningar för att i livets slutskede få vad just vederbörande anser vara bäst – eller är det Stefan Löfven, samhället, den offentliga apparaten som ska bestämma vad som är genomsnittligt världsbäst för alla?
Äldreomsorg är svårt. Även om ord som trygghet och gemenskap är fina och har sin självklara plats inom vård och omsorg är verkligheten därute sådan att ”trygghet” eller Löfvens löfte om att ”ingen ska fruktas att åldras” blir en illusion. Livet fungerar inte så. När döden närmar sig, när människor placeras på institution och är långt ifrån att klara sig som självständiga individer handlar det ofta om att lindra kroppsliga och själsliga plågor. Det kommer dessutom att handla om filosofi, vem har rätt att bestämma när livet ska sluta och på vilket sätt? Världens bästa slut kan vara allt annat än världens bästa slut för någon annan.
Frågan om äldreomsorgen förtjänar en plats högt upp på den politiska dagordningen. Stefan Löfven har fattat rätt, hans parti och andra har inte klarat av att leverera vad de har tagit betalt för av medborgarna. Det vore på sin plats med ett tydligare erkännande om det egna ansvaret för det misslyckandet. Alla som har uppfostrat barn vet att det är lättare att få ett löfte om framtida åtaganden än att få redan ingångna avtal uppfyllda.
Om det fanns en floskeldomstol som synade Löfvens löften skulle dess domslut kunna lyda som följer: ”Floskeldomstolen förbjuder Stefan Löfven och Socialdemokraterna AB vid vite av en miljon (1 000 000) kr att vid marknadsföring av politik använda påståendet 'världens bästa' eller andra påståenden av väsentligen samma innebörd, om så inte är fallet.”
