Löfven borde frågat svenska folket

Men talet om rabatten är vilseledande. Sverige ska fortsätta att betala lika stora andel av bruttonationalinkomsten som tidigare. Skillnaden är bara den att en väsentlig del av EU har försvunnit. Utan Storbritannien är unionen både mindre och sämre. Sverige betalar också moms- och tullavgifter till EU, vilket gör medlemsavgiften betydligt högre. Till det kommer att svindlande 390 miljarder euro, runt 4000 miljarder svenska kronor, ska lånas upp gemensamt för att skickas som bidrag till ett antal medlemsländer, där Italien, Spanien och Polen utpekas som vinnare när eurocasinots stora hjul har stannat.

Faktum är då att Sverige, svenska skattebetalare, får stå för en kraftigt stigande medlemsavgift i en klubb som krympt. Värdet av medlemskapet har devalverats. Och den mindre klubben har dessutom allt mer ändrat karaktär. Om den tidigare i sina bästa delar handlade om att göra effektiva affärer som gynnar alla medlemmar så att de i sin tur kan ombesörja sina egna familjer på hemmaplan, handlar den nu allt mer om att skicka pengar till dem som inte har klarat upp sin egen hushållsbudget. Det kan omskrivas som solidaritet. Men i själva verket är det att understödja fortsatt slöseri och att skjuta upp nödvändiga reformer. Italien och Spanien är länder i stort behov av att få ut fler kvinnor i arbete, öka antalet år i arbete fram till pension, effektivisera statsapparaten och reformera näringslivet. Bidrag från Sverige är inget som påskyndar det. Tvärtom.

Polen är ett land med stark tillväxt och med en position i Centraleuropa som ger enorma fördelar när det gäller affärer i alla geografiska riktningar, det är ingen fattig kusin som behöver hjälp med vinterskor.

Kritiken mot uppgörelsen är stark från flera håll i Sverige. Vänsterledaren Jonas Sjöstedt menar att den blev kostsam för Sverige och KU-anmäler regeringen för att formuleringar om klimat och rättsstat vattnades ur. Det är en kritik som delas av Moderatledaren Ulf Kristersson: ”De skarpa skrivningar som fanns med i det underlag som EU-nämnden fick ta ställning till igår kväll har raderats i den slutliga överenskommelsen. Det är utomordentligt allvarligt, både sakligt och formellt.” skriver han på Facebook. Kristersson kritiserar också bidragen och öppnandet för kommande EU-gemensamma skatter. Från SD:s EU-parlamentariker Jessica Stegrud riktas kritiken mot ökad Brysselmakt och skuldsättning av svenska medborgare.

Liberalerna Karin Karlsbro ger bifall till överenskommelsens ekonomiska delar men kritiserar skrivningarna om rättsstatsprinciper.

Men det fundamentala med överenskommelsen är att den via gemensam upplåning och skuldbörda krattar vägen för skatter på EU-nivå. Det är ett stort steg mot en federation, som borde kräva direkt folkligt stöd. När man talar om krav på rättsstatsprinciper leder det till tanken om hur den här typen av genomgående förändringar har förankrats hos medborgarna i medlemsnationerna. Det är inte idealiskt demokratiskt att en svag svensk minoritetsregering förhandlar fram en dyr lösning där svenska medborgare får stå bakom upplåning av bidrag som skickas till andra länder, något om i praktiken leder till ytterligare en skattenivå. Ingen har undersökt det folkliga stödet för detta. Förändringen den svenska minoritetsregeringen öppnar för är i nivå med ett euromedlemskap.

I praktiken är Sverige på väg att betala för medlemskap i en social politisk union med stora omfördelnings- och bidragsambitioner, där gemensam upplåning och marknadshämmande skatter är en väsentlig del. Det är långt från den gamla borgerliga bilden av ett Europa för öppna marknader och fri rörlighet. Med tyngre skattebörda och korruptionsfrämjande bidrag framför marknadsekonomiska reformer och ekonomisk tillväxt har den europeiska unionen blivit allt mer av social byråkrati och mindre av liberal frihetsgarant. Det borde vara lätt för en Europavän att vara EU-entusiast. Tyvärr blir det allt svårare.