Kontroll över smittan löser inte den ekonomiska krisen
Det ekonomiska krispaket som regeringen aviserade på måndagen är historiskt. Staten tar omgående 75 procent av lönekostnaderna för anställda som annars hade sagts upp, betalar sjuklöner i åtminstone två månader och låter företag låna tillbaka arbetsgivaravgifter och moms som redan betalats in.
Totalt handlar det om 300 miljarder kronor, alltså drygt sex gånger det nuvarande budgetöverskottet. För perspektiv kan inskjutas att förre finansministern Anders Borg (M) på söndagskvällen efterfrågade ett paket värt 80 miljarder.
Handlingskraften förtjänar respekt, regeringen och samarbetspartierna agerar helt rätt, liksom oppositionen som backar upp i riksdagen och uppträder föredömligt coolt och sansat.
Också Riksbanken agerar resolut; förra veckan gavs löfte om 500 miljarder kronor i företagskrediter och på måndagen aviserades nya obligationsköp samt möjlighet för bankerna att låna obegränsat till en ränta strax över noll.
Kruxet är att det inte kommer att räcka. Viruset kommer sannolikt att härja i månader och bekämpningen går i princip att likställa med ett krig mot den egna ekonomin. Det kan gå fort eller långsamt – problemet för en liten och öppen ekonomi som Sveriges är att utvecklingen i andra länder i praktiken är lika viktig.
Den ingjuter inte direkt hopp. Världsekonomin befinner sig rimligen redan i recession och den amerikanska väntas krympa med 5 procent i andra kvartalet, en hisnande siffra. USA:s centralbank gör allt den kan för att hålla igång finanssystemet och lugna börserna. De faller handlöst ändå. Coronakrisen är omöjlig att räkna på eftersom ingen vet hur den utvecklas eller när den avtar, vilket är det enda som egentligen kan få ekonomin på fötter igen.
De penning- och finanspolitiska åtgärder som nu vidtas i land efter land fungerar i praktiken som konstgjord andning. Men de syftar också till att förhindra att den nuvarande ekonomiska krisen slår över i en regelrätt finanskris, vilket vore en katastrof. Banksystemet är lyckligtvis friskare än 2008, men det finns svaga länkar. Italien, med sina ständiga underskott och vacklande banker, är en. Den globala företagssektorn, som lånat friskt under det gångna decenniet och har skulder på totalt 75 biljoner dollar – dubbelt så mycket som 2008 – är en annan.
Också i Sverige är företagsskulderna är stora, vilket Finansinspektion gärna påpekar. Sjunker betalningsförmågan samtidigt får även bankerna problem. Och deras tillgångar motsvarar ungefär 300 procent av svensk BNP. Faller de, faller allt. Det är i huvudsak därför alla nu kraftsamlar för att se till att den onda spiralen inte får fäste.
Bra, men det kommer att behövas mer. Deltidsanställda restaurangarbetare saknar i regel a-kassa, mindre företag gynnas inte nödvändigtvis av permitteringar (de hade rimligen hellre sett tillfälliga skattesänkningar) och särskilt utsatta branscher kommer att behöva riktat stöd om stora företag inte ska börja gå under.
Coronakrisen är en hälsokris som blivit en ekonomisk kris som riskerar att bli en finanskris. Folkhälsomyndigheten har ansvaret för smittan men det kommer an på politikerna att förhindra konkurser, rädda jobb och säkra finanssystemet. Att navigera krisen blir det viktigaste de gör. Håll kursen och möt den hårt.
NB. Detta är en uppadetarad version av en tidigare artikel.
