När landet införde euron vid årsskiftet rapporterade centralbanken om människor som växlade in sina besparingar – för vissa handlade det om tusentals litas, för andra om betydligt mindre summor.

En detalj i rapporteringen väckte min nyfikenhet: den som hade gått till banken med den minsta besparingen hade växlat in 21 litauiska cent. Det är ungefär 50 öre.

Personen ansåg det alltså mödan värt att gå hela vägen till banken för att inte förlora sin 50-öring. Då har man inte mycket att röra sig med.

Litauen har förvisso en växande medelklass som har råd att gå på restaurang, ta barnen till äventyrsbad och åka utomlands på semestern. Men fortfarande präglas samhället av stora klyftor mellan de allra fattigaste och de allra rikaste.

Vi bor mitt i gamla stan i Vilnius, i grannhusets märkesaffär säljer de väskor utan synliga prislappar.

Nyligen bad jag om priset på en handväska - för att kunna jämföra - och fick höra att den gick på motsvarande 15 000 kronor. Några hundra meter längre bort, där husfasaderna är i ett annat skick och affärerna av ett annat slag, fann jag en handväska för 70 kronor.

Självfallet har vi stora prisskillnader i Sverige också mellan märkesprylar och enkla kopior - men de är inte lika iögonfallande.

Att rika litauer kunnat bli ännu rikare beror på relativt låga inkomst- och bolagsskatter, att fattiga litauer förblir fattiga beror på såväl hög arbetslöshet som låga minimilöner och pensioner.

Andelen anställda som lever på en minimilön – 13 procent - är högre i Litauen än i något annat EU-land.

Litauens socialdemokrater, som är sprungna ur kommunistpartiet, talar ofta om att ta intryck av de nordiska välfärdsstaterna och minska klyftorna – men det stannar oftast vid tal. Minimilönen höjdes förvisso en aning efter återkomsten till makten för drygt två år sedan, men effekten blev inte stor.

Det finns åtminstone ett par tänkvärda förklaringar till att så lite skett. Den ena handlar om bristen på tillit till staten, människor litar helt enkelt inte på att ökade skatteintäkter kommer att användas på ett konstruktivt sätt och bidra till ett bättre samhälle. Sovjeterfarenheterna sitter i: många människor är alltjämt skeptiska till en stor och stark statlig sektor.

Den andra förklaringen handlar om synen på snabb rikedom.

En intervju jag gjorde med en sociolog härom året illustrerar en kulturskillnad mellan litauer och svenskar. Vi talade om familjer som på kort tid fått det gott ställt, om barn som plötsligt kan glida runt på skolgården med finaste märkesjackan och dyraste mobilen. ”Då blir de väl retade för att vilja skryta med sitt överflöd?” undrade jag.

– Oh, vilken skandinavisk reaktion, kontrade hon. Nej, tvärtom, de vinner i status då de blivit rika!

Alla år av kommunistiskt styre, med tomma butikshyllor och torftig materiell standard, har satt sina spår.

Flertalet litauer är mer intresserade av att kunna tjäna snabba pengar än att införa ett progressivt skattesystem som skulle fördela resurserna bättre.