GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Klas-Göran Karlsson: Kommer Putin slå Stalins rekord?

En ny lag för den möjligt för Putin att sitta kvar till 2036, vilket i så fall skulle slå Stalins maktrekord. Den som väntar på en ny rysk revolution riskerar att få vänta förgäves.
Klas-Göran KarlssonSkicka e-post
Publicerad 15 maj 2021
Klas-Göran Karlsson
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Blekinge Läns Tidning politiska etikett är oberoende liberal.
Putin håller tal på Röda torget under 75-årsjubiléet för segern över Nazityskland, sommaren 2020.
Putin håller tal på Röda torget under 75-årsjubiléet för segern över Nazityskland, sommaren 2020.
Foto: Sergey Pyatakov

Det händer oroande saker i Ryssland just nu som vi bör vara uppmärksamma på. Mycket i mediebruset kretsar kring Putinregimens politik att gradvis inskränka ärkekritikern Aleksej Navalnyjs och hans ”extremistiska” motståndsrörelses rörelsefrihet. Bakom döljer sig emellertid en utveckling som pågått i ett decennium, och åtminstone sedan Putin inledde sin tredje presidentperiod 2012.

Hans återkomst som högste ledare efter en tid som premiärminister var också en gradvis återkomst för ett klassiskt ryskt härskarmönster. Ingredienserna var och är skendemokrati, kontroll över de inre informationsflödena, förlitande till starka och lydiga statsinstitutioner, stark patriotism, kamp för stormaktsstatus, militär upprustning och en expansionism som huvudsakligen men inte enbart drabbar närområdet. Politiska motståndare, journalister, advokater och forskare, möts med hot och statssponsrade mord. ”Mister njet”, den sovjetiske utrikesministern Andrej Gromyko som under 28 år bara skakade på huvudet i FN:s säkerhetsråd, har fått värdiga efterträdare i Putin och dagens utrikesminister Sergej Lavrov, som ställd inför anklagelser om allt från giftmord till erövringar i det ”nära utlandet” ständigt blånekar.

”Putin har också insett att vi i väst har annat att tänka på än utvecklingen i Ryssland: pandemi, ett splittrat EU och en allmän inåtvändhet, som inte bara i Sverige tar sig uttryck i en frenetisk upptagenhet med den egna politiken.”
Klas-Göran Karlsson

Den övergripande strategin är klassisk, att söndra och härska. Genom att sprida anklagelser och osäkerhet når Putin sitt mål att befästa sin maktposition. Ryssar som länge har bott i grannländerna och numera är minoritetsgrupper som känner sig diskriminerade och övergivna är ett särskilt tacksamt redskap för hans ambitioner. Hans repertoar i förhållande till omvärlden går långt utöver den traditionella diplomatin och utrikespolitiken och omfattar så skilda områden som energi, historia, internet och covid-vaccin.

Putin har också insett att vi i väst har annat att tänka på än utvecklingen i Ryssland: pandemi, ett splittrat EU och en allmän inåtvändhet, som inte bara i Sverige tar sig uttryck i en frenetisk upptagenhet med den egna politiken. Utblickar mot omvärlden tycks bli mer och mer begränsade. Lägg därtill att det blir allt fler auktoritära härskare att räkna med i världen, också i länder där vi inte hade väntat oss att få se dem. Inte undra på att Putin så lätt kommer undan med sin politik.

Samtidigt måste det konstateras att det inte är omvärlden som i grunden kan förändra Ryssland. Internationella sanktioner i all ära, men det är tveksamt om sådana bidrar till att destabilisera presidentens makt. Kanske fungerar de till och med tvärtom genom att förstärka motviljan mot väst och öka uppslutningen kring den ”hotade” Putin. Han har redan suttit vid makten i två decennier, och i april skrev han under en lag som gör det möjligt för honom att sitta kvar i Kreml fram till 2036. Gör han det slår han Stalins rekord på drygt trettio år.

En reell förändring kräver av allt att döma en förväntningsrevolution. Grunden för en sådan formulerades en gång av den franske revolutionsteoretikern Alexis de Tocqueville: ”Det onda som man tålmodigt bär med sig så länge det verkar oundvikligt blir outhärdligt så fort man anar att man kan undslippa det. Nyckelorden är ”verkar” och ”anar”. Det innebär att nya idéer om makten och livet måste få fäste i samhället. Senast detta hände i Ryssland var under Michail Gorbatjovs reformepok. Innan dess var det bolsjevikernas statskupp och den ryska revolutionen. Men Lenin eller Gorbatjov tillhör lika lite som Navalnyj Putins favoriter varför den som väntar på en ny rysk revolution riskerar att få vänta förgäves.

Klas-Göran Karlsson är professor i historia vid Lunds universitet med inriktning mot internationell samtidshistoria, särskilt östeuropeisk.

Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Blekinge Läns Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.