Carl-Vincent Reimers: Karlskrona behöver mer kultur, inte ett nytt kulturhus
Nyligen kom beskedet att den brittiska hamnstaden Liverpool mister sin världsarvsstatus. UNESCO menar att britterna under lång tid misskött de viktorianska hamnkvarteren, genom rivningar och nybyggnationer, till den grad att man nu alltså tar titeln från staden.
I Storbritannien har beslutet av förklarliga skäl skapat stor besvikelse, men det påverkar även oss här hemma. Världsarvet Karlskrona örlogsstad har fått liknande varningssignaler från UNESCO vad gäller planerna på ett nytt kulturhus vid Stortorget. Enligt uppgifter till Sydöstran som publicerades under tisdagen fortsätter dock planerna, om än i något modifierad form.
”Man har påtalat att förslaget kan medföra skada för världsarvet men inte framfört något om att man avser stryka Karlskrona från världsarvslistan”, bedyrar stadsarkitekten Kristina Stark till Sydöstran. En lite märklig kommentar eftersom ett oåterkalleligt ingrepp just skulle kunna komma att motivera ett sådant strykande.
Precis som det arkitektoniska arvet kräver respekt finns en motsatt övertro från kommunens sida på vad centralt planerade nybyggnationer kan resultera i. Ett klassiskt kommunpolitiskt syndrom där planen på en ny offentlig byggnad blir den stora projektionsyta där alla förhoppningar och drömmar om stadens blomstrande framtid spelas upp.
Dessvärre lär Kulturhusförespråkarna bli besvikna.
”Alltså gärna fler projektionsytor för kulturen i Karlskrona, men inte för pompösa kommunpolitiska drömmar.”Carl-Vincent Reimers
Det som saknas i centrala Karlskrona är inte vackra byggnader där kulturella aktiviteter kan inhysas, vilket BLT:s kulturredaktör visat genom att peka ut bastion Sparre som en alternativ lämplig plats. Dessutom finns i dag en byggnad för scenkonst vid Stortorget genom Konserthusteatern.
Nej, det som saknas i Karlskrona är kulturen i sig. Konsten, musiken, teatern och dansen lyser med sin frånvaro i stadens offentliga miljöer.
Detta kommer inte lösas av en ny lokal, som ändå vid färdigställandet och hundratals spenderade skattekronor senare riskerar att bli ännu ett tomt skal av förhoppningar som inte kan fyllas med konkret innehåll. Och är kommunen då beredd att kliva in som långsiktig finansiär av de aktiviteter som krävs för att hålla ett nytt kulturhus levande? Den frågan bör ställas lika mycket till de lokala politiker som i dag förespråkar ett nytt kulturhus, som till de skattebetalare som i slutändan kommer att stå för notan.
Bättre än ett nytt kulturhus hade varit att börja i andra ändan: Hur får vi det världsarv som Karlskrona är så stolt över att bli en levande mötesplats för kultur? Hur kan vi i befintliga byggnader skapa plattformar för Karlskronas och Blekinges fria kulturutövare? Och hur kan det världsarv som i dag i hög grad döljs bakom marinens höga murar bli tillgängligt för allmänheten?
Ett föredömligt exempel i den riktningen såg vi i vintras när Fredrikskyrkans barockfasad blev en projektionsyta för en vacker julbelysning. Förra hösten deltog även kommunen i ett testprojekt tillsammans med elever från Tekniska Högskolan i Jönköping med ljussättningar av flera andra av världsarvets byggnader.
Ett koncept som med fördel hade kunnat utvecklas till både filmvisningar och så kallade ljusshower. I juli 2017 blev jag åskådare till ett sådant magnifikt skådespel, projicerad på katedralen i franska Strasbourg, som lyckligtvis finns inspelat.
Även i Stockholm har man lärt sig av detta koncept där man under Nobelveckan i december 2020 anordnade en mängd ljusinstallationer på stadens historiska byggnader.
Alltså gärna fler projektionsytor för kulturen i Karlskrona, men inte för pompösa kommunpolitiska drömmar.
