Blekinge Läns Tidning logo
  1. Avdelningar
  2. Orter
  3. Sport
  4. E-tidning
  1. Tjänster
  2. Annonsera
  3. Tipsa oss!
  4. Kundcenter

Innehåll A-Ö

Annons

Carl-Vincent Reimers: Karlskrona är inte som förr – och det ska vi vara glada för

Vid sidan av det rika kulturarvet finns i Karlskrona ett betydligt mörkare arv som i dag – tack och lov – ter sig alltmer avlägset.
Carl-Vincent ReimersSkicka e-post
Karlskrona • Publicerad 13 augusti 2021
Carl-Vincent Reimers
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Blekinge Läns Tidning politiska etikett är oberoende liberal.
Det finns mycket i Karlskronas historia att glädjas åt, men också en del vi klarar oss utan.
Det finns mycket i Karlskronas historia att glädjas åt, men också en del vi klarar oss utan.Foto: Jens Olander

Att Karlskrona har en rik historia kan knappast undgå den som någon gång har besökt staden. I tisdags blev vi återigen påminda om detta under årets privilegiedag den 10 augusti, dagen då Karlskrona fick sina stadsprivilegier av kung Karl XI.

Annons

I fokus detta år var särskilt skeppsbyggargeniet af Chapman, som hyllades med sång av 1700-talsentusiasterna i föreningen Carlscrona Redeviva. Ett glädjande bevis på att Karlskronas gyllene 1700-tal lever inte bara är död historia, utan ett levande kulturarv.

Men vid sidan av arvet från de stora skeppsbyggarna och bildhuggarna, de sköna konsterna och de militära bragderna, finns också ett betydligt mer dystert arv. Och vi behöver inte gå tillbaka till 1700-talet för att hitta det. Det räcker med att söka några decennier tillbaka i tiden.

”Att leva som öppet homosexuell i Karlskrona på 80-talet kunde knappast ha varit enkelt, om det ens var möjligt.”
Carl-Vincent Reimers

En av de som vittnat om detta är kulturskribenten Jens Liljestrand som delvis växte upp i Karlskrona på 1980-talet. I en intervju med BLT 2017 berättade han om homofobin han upplevde under sina uppväxtår i staden: ”Jag upplevde Karlskrona som ganska våldsamt. Det fanns en begränsad förståelse för personer med mina intressen. Jag blev mobbad för mitt sätt att prata. Jag blev kallad bög väldigt mycket. Det fanns ett starkt böghat. Det måste ha varit fruktansvärt för de som var homosexuella. Det var också mycket rasistisk jargong.

Böghatet som Jens Liljestrand beskriver i Karlskrona är verkligen inget roligt arv att behöva påminna om. Kanske var det också extra illa här, även jämfört med andra mindre svenska orter. I texten spekulerar Liljestrand i om 80-talets massarbetslöshet, den krisande varvsindustrin och nedskärningarna i försvaret skapade en extra intolerant miljö här. När framtidsutsikterna för en själv är få är det som bekant lättare att hitta syndabockar.

Att leva som öppet homosexuell i Karlskrona på 80-talet kunde knappast ha varit enkelt, om det ens var möjligt.

Denna pride-vecka i Blekinge, när regnbågsflaggan vajar över Stortorget, är det viktigt att påminna om denna mörka episod som inte ligger så värst långt bort i tiden. Den värderingsresa som Sverige har genomgått på några decennier är sannerligen remarkabel.

Inte heller är det enbart i storstäderna som normerna blivit mer liberala, också resten av landet har omvärderat gamla synsätt.

Samtidigt innebär den omvärderade synen på homosexualitet inte att hot saknas. I spåren av invandringen från mindre toleranta länder har vi i dag bostadsområden som är värre än Karlskrona 1980. I dag betraktar många tolerans mot homosexuella som en ”svensk värdering” men ofta glömmer vi homofobin i våra svenska förorter. En homofobi som ibland understöds av en del religiösa företrädare, inte minst muslimska sådana.

Just därför är det viktigt att vi, samtidigt som vi hyllar Karlskronas historiska arv, också vårdar förändringen. Karlskrona är på vissa sätt inte som förr, och det ska vi vara mycket glada för.

Annons
Annons
Annons
Annons