Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Interna visselblåsare ska hyllas

Att ha anställda som larmar om missförhållanden är värdefullt. Även utanför den offentliga sektorn.
Det är viktigt att våga blåsa.
Det är viktigt att våga blåsa.
Foto: Janerik Henriksson / TT
Detta är en ledarartikel som uttrycker Blekinge Läns Tidnings politiska linje. Tidningens politiska etikett är oberoende liberal.

Vårdbiträdet Stine Christophersen framträdde förra våren i Expressen och berättade att äldreboendet hon arbetade på inte levde upp till den vård som krävs när man hanterar covidsjuka. Hon berättade: ”När man upptäcker att en boende är smittad vet man ju att alla på den avdelningen ännu inte är smittade. Ändå låter man den smittade bo kvar och bara stänger dörren om hela avdelningen. Två veckor senare är alla smittade.”

Som anställd i ett vårdbolag som bedriver offentligfinansierad verksamhet utnyttjade Christophersen sin rätt att tala med medier. Men i detta fall fick det konsekvenser för Christhopersen då bolaget Attendos personalavdelning förklarade att hon agerat illojalt och talat osanning. Därför fick hon en erinran med besked om att vid en upprepning skulle det leda till uppsägning (SR 28/4). Efter att inspelningar från mötet gällande erinran presenterats drog Attendo tillbaka den.

I ett längre reportage om boendet Sabbatsbergsbyn i Stockholm har Sveriges Radio och reportern Johanna Sjövall grävt djupare i historien och bland annat intervjuat en dotter som hade två föräldrar på boendet. Båda dog i covid. Programmet rör hanteringen, den kommunikation Attendo hade med de anhöriga och huruvida den stämde med verkligheten eller inte. Anställda som intervjuas menar att det inte gick att upprätthålla de rutiner som man utåt sade sig hålla.

Den formella möjligheten att meddela medier om brister i offentlig sektor är en sak, den ska vara given i det som är helt eller delvis skattefinansierat och räknas till välfärdssektorn. Det finns också inom vissa verksamheter rentav skyldigheter att rapportera till myndigheterna om man noterar missförhållanden. Den så kallade Lex Sarah, namngiven efter undersköterskan Sarah Wägnert som för 15 år sedan trädde fram och berättade om vanvård på ett vårdhem, är en sådan lag.

Men visselblåsare, personer som pekar på allt från brister till större oegentligheter i verksamheten, är en tillgång för alla organisationer, såväl större ideella föreningar som privata företag av olika storlek. Det viktigaste är att ha en intern kultur där det är tydligt att missförhållanden – som trakasserier, mutor, miljöfusk – ska fram. Många större företag har formaliserat det med anonyma visselblåsarfunktioner. Men det viktigaste är att förverkliga det i en kultur som gör klart att det är lojalt att berätta vad man vet. Att säga en sak utåt men agera på ett annat sätt när det verkligen bränner till skadar i förlängningen alla typer av organisationer som har för avsikt att vara seriösa.

Skyddet för offentliganställda i förhållande till medier är speciellt. Men även privata bolag som inte säljer tjänster till offentlig sektor bör vara glada för att ha anställda som vågar berätta om missförhållanden, naturligtvis först och främst internt. Då gäller det också att ta dem som larmar på allvar, lyssna och genomföra nödvändiga åtgärder, att anmäla till myndigheter om det krävs. Inte att sopa under mattan och skylla på budbäraren. Lever verksamheterna upp till vad man säger utåt lär risken för negativ uppmärksamhet i medierna minimeras. Det viktiga är som vanligt inte vad man säger utan vad man faktiskt gör.

Läs mer