Inget är gratis för Sabuni

Ska man se en positiv sak för Liberalernas del med 2,5 procents väljarstöd i SCB:s senaste opinionsundersökning, så är det att partiet slipper det bekymret. De flesta väljare har redan dragit.

Det kan tas för en lustifikation. Vilket det förstås också i hög grad är. Folkpartiet och sedermera Liberalerna har alltid funnits där för att andra ska göra sig lustiga över dem. Liberala ledarsidors främsta gren är sedan länge att distansera sig från Folkpartiet/Liberalerna.

Men en smula allvar ligger det också i observationen. Det är här byggandet av en ny väljarbas börjar.

Sabuni måste ges chansen att vara tydlig med vad hon och de runt henne vill göra för att ta itu med Sveriges problem. För problemen är uppenbara. Skjutvåldet, utanförskapsområdena, elförsörjningen och den svaga krisberedskapen hör dit. Att regeringen saknar förmåga att lösa dem är uppenbart, fantasin sträcker sig inte längre än till skattehöjningar. Men för att vrida landet åt rätt håll krävs det något intelligentare än att via högre skattetryck ställa medelklassen till svars för decennier av misslyckad migrations-, integrations- och kriminalpolitik.

Formulerar Sabuni och hennes gäng sina lösningar utan skygglappar måste också de väljarna som attraheras av klarsyntheten kunna lita på att Liberalerna står fast, att partiet inte vajar även efter nästa val. Det sista är förmodligen den allra svåraste uppgiften.

Det hör också till saken att många nu tar chansen att tala om hur rätt de hade med att Nyamko Sabuni var fel val. Kanske i övertygelsen att Liberalerna under Erik Ullenhag hade blomstrat och gått en Annie Lööfsk kraftfull framtid till mötes. Eller i alla fall legat på 3,7 procent. Det finns många som vill putta bort Sabuni innan hon ens har fått gå upp i val. Det har hänt förr i Liberalerna och det har hänt i de betydligt större Socialdemokraterna och Moderaterna.

Men de här 2,5 procenten är inte helt oväntade. Nyamko Sabuni tog över ett delat parti som valde att släppa fram Stefan Löfven. Liberalerna hade därmed distanserat sig från Moderaterna och Kristdemokraterna och fortsatt på linjen att avståndstagande från Sverigedemokraterna överskuggar allt annat vad politik heter. Med valet av Sabuni till partiledare blev Liberalerna väldigt svårtolkade för väljarna, hon har ju längs hela vägen velat något annat.

Motståndet till Sabuni minskade aldrig efter att hon valdes. Hon har fortsatt fått möta det internt och i liberala och socialistiska ledarspalter. Det har accelererat sedan beslutet att se Sverigedemokraterna som ett möjligt parti bland andra i parlamentet att förhandla och enas med. Det har förvrängts till att handla om att Liberalerna ska bli Sverigedemokraterna. Så är det självfallet inte, även om det ska erkännas att det är en svår uppgift att göra klart vad som är de liberala principer som Nyamko Sabuni står upp för och som hon inte tänker tumma på.

Mest av allt behöver Sverige en borgerlig opposition som med distans till Alliansåren tar itu med egna missbedömningar från den tiden och formar ett nytt regeringsalternativ. Men då är det hög tid nu. Sandkornen börjar tryta i tiduret, inte minst för Sabuni. Hon behöver vänner om hon ska klara sig över mållinjen.